"Välkommen åter" heter TV4:s nya humorsatsning, med premiär i förrgår kväll. I trailern inför slogs det som sig bör på stora trumman med skryt om hur de samlat "den svenska humoreliten". Och visst, det är svårt att säga emot med tunga namn som Babben, Sissela Kyle, Nour El Refai, Josefine Bornebusch och Petra Mede i rollistan.
Fast alla kan inte låta det stanna där. Till exempel inte TV4:s skäggstubbsbusrufsiga hallåa som med Jihde-kroppsspråk känner ett inre tvång att kommentera trailern med ett grabbflin och ett höhö-igt "jajamen, på onsdag är det tjejerna som tar över".
När Babben Larsson och Sissela Kyle för en gångs skull presenteras som den svenska humorelit de är, utan prefixet "kvinnliga", skulle jag önska att vi kunde få glädjas åt det. Även om jag också är medveten om att "Välkommen åter" är en medveten satsning på att matcha fram kvinnliga komiker.
Vilket inte är fel: Den svenska humorscenen är fortfarande i övervägande majoritet en bredbent friplats för lumparhumor. TV4:s stora flaggskepp "Parlamentet" har blivit ett höhö-igt grabbprogram där kvinnorna fortfarande stoppas in som alibin, aldrig mer än max en i varje lag, för att grabbarna ska kunna hojta "jävla feministkärring" och visa hur roligt tabubrytande de är (utan att tänka på att det i de flesta svenska tv-soffor är ett betydligt större tabu att vara uttalad feminist). Något som har fått storheter som Annika Lantz och Sissela Kyle att hoppa av båten, eftersom de aldrig tilläts påverka skämten i programmet.
Så hur var då premiärprogrammet av "Välkommen åter"? Nja, ganska ojämnt och en bra bit ifrån klassen hos nutida konkurrenter som "Mia och Klara", "Solsidan" och "Hipp hipp". Men så har det också idel manliga manusförfattare. Om tio år kanske vi kan släppa in kvinnorna även där.
I kväll är det Ladies Night. Ett fenomen som jag fortfarande efter fem säsonger har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om. Väldigt många kvinnor tycker tydligen att det är oerhört värdefullt att få slippa oss andra för en kväll eftersom det tycks omöjligt att helt och fullt ge sig hän och släppa loss i manligt sällskap. Det är lite sorgligt, men det är klart att jag unnar dem glädjen i detta. Och jag är faktiskt inte avundsjuk för att jag inte får vara med: jag har med åren utvecklat en tung allergi mot "ni vet ju hur vi män/kvinnor är"-humor och skämt där den enda punchlinen är att Andreas Johnson har klänning.
På tal om könsroller och patriarkat: Från och med nu pyser jag i väg på en lång föräldraledighet. Om en vecka ser ni ett nytt, yngre och något hippare fejs på denna plats i tidningen. Det tillhör Daniel Johansson som jobbar som nöjesredaktör under min frånvaro.