Horace Engdahl: Mycket sympatiskt

Horace Engdahl skriver om diskrepansen mellan mödan som läggs på skrivandet och den hastighet med vilken en text vanligtvis blir läst. Så är det förstås. Hur mycket minns man egentligen av allt man läst? I stort sett ingenting.

Undantag finns dock, och för min del är Horace Engdahls "Meteorer" från 1999 ett sådant. Författarens suveräna frihet i tanken och språket, bildningen, intelligensen, men också nedslagen i det vanliga, enkla livet förförde mig. Jag har återvänt till den många gånger, lärt mig om både liv och skrivande. Jag vill nog påstå att det är en bok som har gjort mig lite klokare, och de böckerna är inte så många.

Ett trolleritrick är bäst första gången, så det är kanske inte förvånande att "Cigaretten efteråt" får mig något mindre förtjust. I likhet med "Meteorer" består den av korta texter, från bara en mening upp till några sidor.

En del av texterna i den nya boken har publicerats tidigare, vilket borde ha angetts någonstans.

Idéer återkommer också: "Litteraturens utgångspunkt måste vara som barägarens, att vi skall akta oss för att förbättra människosläktet" är roligt och bra skrivet. Men riktigt effektfullt blir det inte, eftersom tanken formuleras redan i "Meteorer".

Dessa reservationer till trots finns det väldigt mycket jag tycker om i "Cigaretten efteråt". Iakttagelserna av inte minst det sociala samspelet är träffsäkra, både roande och lärorika. Förmågan att göra läsefrukter till relevanta reflektioner imponerar. Horace Engdahls stil är påfallande enkel och klar, språkliga extravaganser och diffusa nyskapelser värjer han sig emot i både teori och praktik. Han talar allvarligt till sin läsare, och respektfullt. Det är mycket sympatiskt.

DANIEL ERLANDSSON