Nick Hornby: Fallhöjd
Översättning: Erik Andersson
Forum
Nick Hornby skriver grymt underhållande om popmusik. Varmt,personligt och helt prestigelöst. Man läser och får direkt lust att gåtill skivhyllan. "Hi-fidelity" var ett skönt porträtt av en flippadskivnörd.
På samma skruvade sätt gav han fotbollssupportern ett ansikte i"Fever pitch" och fick ett par miljoner vuxna pojkar att le och snyftaigenkännande.
Men Hornby stannade inte vid rock och fotboll. Romanerna "Om enpojke" och "En god man" skildrar lite tilltufsade män i medelåldern.Jag gillar framför allt "En god man", som osar "upplyst medelklass." Visom befinner oss just där på den sociala stegen kläs av in på baraskinnet. Läsningen hade kunnat bli smärtsam och drabbande, men tackvare Hornbys dräpande humor skrattade jag mig i stället igenom den. Ochtar fram boken då och då, hur var det nu han skrev . . . ?
Nya "Fallhöjd" är tyvärr inte alls på samma nivå. Ärligt talatförstår jag inte syftet med boken. Karaktärerna är (mestadels) likasjälvömkande som själv-upptagna och deras öden engagerar mig inte. Deär bara irriterande, som ett dammkorn i ögat ungefär.
Det är nyårsafton. På ett höghustak i norra London stöter fyrasjälvmordskandidater samman. De är Martin, en tv-stjärna på dekis somjust avtjänat ett fängelsestraff efter att ha haft sex med enminderårig. Maureen, som är förtvivlad över sitt instängda liv med dengravt handikappade tonårssonen. Politikerdottern Jess, som vinglar påhöga klackar genom en tillvaro, som mest går ut på att döva ångestenmed sex och droger. Samt JJ, en avdankad, överårig rockmusiker, sominte kan förlika sig med att karriären gick åt helvete redan innan denbörjade.
I stället för hoppa från taket bestämmer sig de fyra för atttillbringa resten av nyårsnatten tillsammans. Och i brist på bättrekommer de överens om att fortsätta att ses. I alla fall i 90 dagartill. Varför förstår man inte. De gillar inte varandra och har ingetmer än livsledan gemensamt.
Dialogen har sina stunder, det handlar ändå om en Hornbyroman. Ettpar gånger får JJ göra hatiska utfall om några rockband och då lyfterdet förstås. Den katolska kvinnan Maureen är den enda i kvartetten somskildras med lite värme. Hon är inkapslad i sig själv, liksom bedövadoch umgänget med de andra får henne att tina upp en smula. Samtidigtsom hon hela tiden skäms över sin enkelhet och sin outvecklade socialakompetens.
Men som helhet känns boken svag. Det är verkligen ingen "Räddaren inöden" för medelålders krisare. De fyra bara pratar och pratar ochpratar, men pratet leder ingenvart. Mer än till att läsaren faller isömn.