Bodil Malmsten:
Sista boken från Finistère
Albert Bonniers förlag
När Bodil Malmsten var en bra bit över femtio år fick hon nog av Sverige. Hon packade sina pinaler, satte sig i bilen och styrde kosan mot Atlanten. I Normandie, i den lilla byn Finistère fann hon sitt hus med trädgård och utsikt över havet. Ett hem, ett paradis.
Från sin nya utkikspost skrev hon om flytten och etableringen i främmande land, om lyckan med en trädgård, om att odla och plantera och om de små och stora hindren på vägen. För bekymmer finns även i paradiset: bladlöss, mullvadshögar, mördarsniglar, mjöldagg, svartfläckssjuka - och så räkningar och opålitliga hantverkare.
Om detta handlar bland annat boken "Priset på vatten i Finistère" från 2001 som nu fått sin fristående och betydligt dystrare fortsättning.
Sju år har gått. Lavendeln blommar på backen som tidigare var ett stenröse i den lilla trädgården. Moln av fjärilar uppehåller sig i närheten - berättaren ser vad hon skapat under alla sina år i Finistère och man anar att hon står inför sitt paradise lost.
"Sista boken från Finistère" är ett långt farväl i fyra delar.
Man får aldrig veta varför berättaren känner sig tvungen att sälja sitt älskade hem vid Atlantkusten för att flytta till en lägenhet i den där staden nära Nantes. Det är tiden och plikten, skriver hon, och "livet som bara kan gå framåt utan att se efter vad det trampar på".
Lägenheten i staden nära Nantes visar sig vara ett fuskbygge där praktiskt taget ingenting fungerar och när flyttlasset levereras kommer det i spillror.
Men det är förlusten av Finistère, huset, trädgården och livet som det där levs som sätter hela existensen på spel, som gör att berättaren håller på att förlora sig själv i sorgen.
Liksom första boken om Finistère handlar också den sista om skapandets vedermödor. Och det är den i bakgrunden närvarande grannen, madame C, som åter fungerar som ett slags primus motor när berättaren ser sig tvungen att försöka skriva en erotisk roman.
Men mest av allt är det sorgen över ett förlorat paradis som dominerar i boken. Den lite karska självironiska ton som brukar balansera de svarta stråken i Bodil Malmstens prosa är nedtonad liksom det milda ursinnet över sakernas tillstånd som ofta sveper som en uppfriskande fläkt genom hennes böcker.
Hudlöst, förtvivlat och med en känslomässig närvaro som är hjärtskärande påtaglig - så kan man bäst sammanfatta den kanske svartaste boken av Bodil Malmsten. Inte mindre läsvärd för det.