Margaret Atwood:
Leva i synd och andra berättelser
Översättning: Birgitta Gahrton
Prisma
"(...) inte sedan ´Kattöga´ har hon låtit läsarna få en så god inblick i hennes privatliv", skriver förlaget i baksidestexten till Margaret Atwoods senast översatta bok, "Leva i synd och andra berättelser". (För att få veta originaltiteln, "Moral Disorder", får man gå till det hos Atwood numera obligatoriska efterords-tacket.)
Förlaget försöker alltså locka läsare genom att ge sken av att detta är en bok med självbiografiskt stoff. Börjar man läsa i den tron, och även är bekant med förra årets Atwood-bok "Mitt nyfikna jag", finner man förvisso sånt som stämmer med hennes CV och vad hon berättat om sin uppväxt och familj.
Men då är det dags att låta författaren ta mig som läsare i örat. Enligt ett klipp som jag lagt in i en av hennes böcker har Atwood nämligen i något sammanhang sagt så här:
"Att intressera sig för en författare därför att man gillar hans bok är som att intressera sig för ankor därför att man gillar anklever".
I de första berättelserna förs ordet av ett jag och hennes man presenteras som Tig men "heter egentligen Gilbert". Berättarjaget och Tig återkommer sen i berättelser som skulle kunna vara utbrutna ur en roman men sammantagna inte blir mer än just något utbrutet.
Den här Atwood-boken är alltså varken självbiografi eller roman eller en samling noveller med varierande huvudpersoner. Utan berättelser med en genomgående person, ömsom benämnd "jag", ömsom Nell.
Någon annan röd tråd eller intrig finns inte, lika litet som i de vanligaste människoliven. Svepande sagt handlar det om en och samma individs växlande roller i vardagliga relationer och som kvinna i olika skeden av livet.
Humoristiska poänger saknas sällan hos Atwood, men "Leva i synd" är på det hela taget en lättviktare.