Första säsongen av "Mia och Klara" är etta på min lista över 2000-talets roligaste svenska tv-serier. Den andra, "mörkare", säsongen föll jag inte lika hårt för. I "Dyngkåt och hur helig som helst" har ena halvan av komikerduon samlat sina krönikor från tidningen Mama och blogginläggen från samma tidnings hemsida, och där funkar mötet mellan humor och allvar fantastiskt. Men betoningen ligger sannerligen på allvaret.
Skäringer klargör direkt att det inte är någon mening att berätta om sig själv om man inte gör det med själ och hjärta, och hon fläker också ut sitt inre och sitt livs motgångar med fullständigt öppen bröstkorg. De destruktiva tonåren, ätstörningarna, pappans alkoholism och bortgång, äldsta sonens Aspergers, skilsmässan, cellförändringarna på livmodertappen - allt ska med. Men också väldigt mycket ljus: den brinnande kärleken till barnen, mannen, de nya bonusbarnen och bullerbylivet på skärgårdsön.
Och hon gör det med en penna som i många stycken är rent litterär, där hon pendlar mellan stenhård vardagsrealism och bombastiskt pretentiösa poesiexplosioner. Särskilt imponerande är bloggen, vars krav på snabbhet och frekvens inte direkt bäddar för den stilistiska nivå och eftertanke hon bjuder på.
Bloggandet pågick bara i två tremånadersperioder, men möttes av stor kärlek och tacksamhet från dem som följde den (i princip bara kvinnor). Med tanke på hur ytan och shopoholismen dominerar i bloggvärlden hoppas jag verkligen på en comeback.