Lo Kauppi:
Bergssprängardottern som exploderade
Norstedts
Med enmansföreställningen "Bergssprängardottern som exploderade" gjorde Lo Kauppi (född 1970) en hejdundrande succé. Jag missade den själv, men mina sagesmän har enstämmigt talat om en fenomenal pjäs och en skådespelare med oerhörd närvaro.
Närvaron är också en tillgång när Kauppi nu ger ut en dokumentärroman under samma titel. Den är närmare 500 sidor lång, dedicerad "till mamma" (den omtänksamma och uppoffrande) och kryddad med såväl foton ur familjealbumet som återgivna dokument: brev, brottsförelägganden, ett förfalskat pass, en examen från en frisörskola i London. Etc etc.
Kort sagt har vi att göra med en ung människas fragmentariska självbiografi. Här har ni, tycks hon vilja säga till läsaren, mitt stormiga och tidigt självdestruktiva liv.
Själve bergssprängaren - den supande pappan med rötter i Tornedalen - hamnar delvis i skymundan, men anas ändå hela tiden som en implicit förklaring till Lo Kauppis och hennes tre syskons expressiva beteenden.
Det är starka känslor och utlevande gester från början till slut. Och allt förstärks av språket: pappan har (som hos Susanna Alakoski) den finska brytningen kvar i dialogerna, ord som "och" och "att" ersätts gärna med ett kort "å" och verbet "är" av ett lika kärnfullt "e". Stockholmsslang underifrån.
Familjen gör en klassresa - från Vårberg till Nacka, från hyreshusen till villan - men förblir i en avgörande mening annorlunda, bohemisk. Minus alkoholismen (och författarens egna drogproblem) är det ibland lite grand som att läsa vuxenversionen av Pip-Larssons.
Här finns en dråplighet och nära nog varm humor som åtminstone för ögonblicket förmår parera svärtan och smärtan.
Men i motsats till andra vårböcker om alkoholiserade pappor - Doris Dahlins, Åsa Linderborgs, Anders Nyqvists - handlar alltså Lo Kauppis huvudsakligen om hennes egen väg in i ett amfetaminmissbruk som hör samman med bulimin och känslan av att alltid vara för tjock.
Hon knarkar och hetsäter och spyr. Hon balanserar på eggen, försöker begå självmord och har redan innan tonåren ebbat ut levt hårdare, inte minst i London, än majoriteten gör under ett helt liv.
JAN KARLSSON