Lotta Lotass:
Den röda himlen
Albert Bonniers förlag
Nittio år sedan första världskriget tog slut. Under drygt fyra år hade det då skördat minst sexton, kanske nitton miljoner offer, ungefär jämnt fördelade mellan soldater och civila. Historiker brukar tala om det som det första moderna kriget: storskaligt, industriellt.
Och dess konsekvenser för den fortsatta 1900-talshistorien är så omfattande att de nästan, särskilt med tanke på vilka totalitära regimer som uppstod, kan ses som totala. Första världskriget var en katastrof med oanad räckvidd. Inget blev sig likt efter det, åtminstone inte på vår kontinent. Det torde knappast vara en överdrift att kalla första världskriget för det civiliserade Europas sammanbrott. Ibland används begreppet urkatastrof.
Om orsakerna till kriget förtäljs intet i den roman som nu föreligger, "Den röda himlen". Inget om politiska förvecklingar, inget om nationaliteter. Det förekommer heller inga personnamn, blott ett jag, en han, ett de eller vi.
Romanen är inte bara opaginerad, den är också skriven i ett enda stycke, i en enda vindlande mening utan pauser, punkter och versaler men rik på kommatecken, semikolon, tankstreck. Kritikern mäter denna mening, roman eller text till precis hundra sidor. Det är, föga förvånande, Lotta Lotass som skrivit.
Läsare sugna på köttiga ben och berättarmust får nog hänvisas till Peter Englunds likaledes aktuella bok, "Stridens skönhet och sorg" som recenseras här nedan.
Frånsett de insprängda anspelningarna på T S Eliots emblematiska långdikt från 1922, "Det öde landet", så stiger Lotass - låt vara med en stilistik och hållning som kan minna om en av 1900-talets främsta krigsskildrare, Claude Simon - rakt ner i skyttegravsverkligheten. Inga orsaker, bara verkan. Inga förklaringar förutom de döende eller döda.
Här är gyttjan, leran och sörjan lika närvarande som stanken av de sårade och förruttnade. Här kravlar de av världen glömda omkring bland lemlästade och lik. Här är det som på en bataljmålning, fast mera stillnat och stiliserat. Förött.
Här har både befälhavare och Gud lämnat fältet öppet för en studie i vanmäktighet. Här har människovärdet sedan länge flytt sin kos och makten befordrat kanonmaten att överleva i jordhålor och dö i labyrinter av lergravar.
Här äger krigsrelaterade hedersdikotomier som allierad och motståndare, vän och fiende, inte längre ett uns av giltighet. Här finns inte ens cigarretter att dela eller ammunition att använda, bara reaktioner på nästa granatexplosion eller himmelsfärg.
Det är helvetet på jorden, dock med en strimma bevarat hopp, och det framskrivs på en prosa som vill täcka och väcka alla sinnen. En litteratur som för en heroisk kamp mellan konkretionen och estetiseringen. Eller mellan skyttegravsmänniskans låga, instängda perspektiv och den sent tillkomne författarens trots allt suveräna position. Autentisk kan en sådan text av lätt förstådda skäl aldrig bli, men inlevelsen hos Lotass räcker en bit på vägen mot döden eller "handen på hans axel".