Kyri Sjöman lägger en laptop på sitt bord och Willy Boholm slukar snabbt sin banan, ett betydligt enklare mellanmål än maten de talar om eller den som står på publikens bord. De planerar inför radioprogrammet "Biff Strindberg" med temat Strindberg som gourmet. Om än välartikulerade, går de ibland fram till de effektfulla radiomikarna för att verkligen testa sina röster. Sensuella och satiriskt skarpa beskrivningar ställs på rad: kräftor, ärtsoppa, ostron och boeuf bourguignon.
De läser om överdådiga frukostar och middagar ur "Tjänstekvinnans son", "Röda rummet", "Inferno", "Giftas I" med mera - och försöker passionerat övertyga varandra om vilka texter som ska vara med. Det är ett lyckat grepp. Regissören Dan Turdén har utnyttjat de många olika åsikterna om August Strindberg och skapat två grälsjuka motpoler i Willy och Kyri. "Jag är inte mera mansgris än vad August någonsin var!", ropar Willy med sin sonora stämma, men klagar sedan på att Kyri vill göra politik av Strindberg. Även om de aldrig kommer överens är de goda vänner, det märks.
När Kyri och Willy förkroppsligat de skilda ställningstaganden man kan ta är det bara Strindbergs texter som återstår, renade från eftervärldens kluvna kritik och uppskattning. Till och med en skeptiker som jag kommer ut inspirerad, och med en vag insikt som inte går att ta på. Strindbergs ord glöder av omedelbara och inte minst hungerframkallande bilder.