Denna sydkoreanska bok är nästan 580 sidor. Inget extremt omfång, men den känns ändå som en riktigt tjock bok. Hwang Sok-Yong skriver mycket prydligt, stillsamt poetiskt och har tydlig koll på berättelsens olika delar, stilar och karaktärer. Problemet är att det aldrig skiftas tempo eller knappt ens tonläge. Som en stor, långsam flod utan åthävor, utan forsar, fall eller virvlar flyter allt fram, helt utan temperament. Det gör att boken känns mycket längre än vad den borde göra.
Ska den innehållsdeklareras är det en slags romantisk tragedi som utspelar sig under 70 och 90-talet i Sydkorea. Till stora delar är det en politisk roman eftersom huvudpersonen O Hyonu sitter 18 år i fängelse för att ha varit motståndare till regimen. Innan dess under tiden på flykt träffar han kvinnan som blir hans stora kärlek, Han Yunhui, men de får inte lång tid tillsammans eftersom O fängslas. Under hans första tid innanför murarna föder Han deras gemensamma dotter. Något han är ovetande om tills långt senare. O:s stora olycka fullbordas kan man säga när hans älskade dör i cancer innan han hinner träffa henne igen. När han slutligen återfår friheten återvänder O till deras gamla hem. Där har Han lämnat tavlor och en slags dagbok riktad till honom där hon återberättar det liv hon levt i väntan på honom. Principiellt har jag inget emot stillsamma och försiktiga romaner, för mig fanns det ändå som sagt inget här som gjorde mig engagerad.