Ny bok
Jean-Christophe Grangé: Den svarta linjen
Översättning: Cecilia Huldt
Albert Bonniers förlag
En berömd fransk fridykare, med faiblesse för seriemord, häktas i Malaysia. Han har tagits på bar gärning, med dykarkniv i handen och en sönderskuren kvinnokropp framför sig.
Så får snaskjournalisten Marc den briljanta idén att försöka lära känna seriemördaren, inifrån så att säga. Han lyckas över hövan, förlorar snart kontrollen över situation. Jägaren blir själv jagad.
Det är i korthet intrigen i franske bästsäljaren Jean-Christophe Grangés andra thriller på svenska, "Den svarta linjen", som dessvärre gör mig besviken -- och lite irriterad. Det krävs bara en någotsånär uppmärksam läsare för att tidigt ana en av bokens avgörande falluckor.
Visst behärskar Grangé konsten att berätta en tät, spännande historia, hans stil är god och hans research är imponerande. Men boken är tämligen konventionell, åtminstone jämfört med hans förra thriller, den makalöst briljanta och ständigt överraskande "Vargarnas rike" (finns i pocket!).
Då vågar Grangé sig ändå på att bryta en av spänningsgenrens grundläggande konventioner i "Den svarta linjen". Han använder ett mycket litterärt, ja, metalitterärt konstgrepp: romanen som vi läser, tycks vara den bok som journalisten Marc senare skriver.
Men "Den svarta linjen" gör ändå inte allt för stort motstånd, det numera ganska tröttsamma seriemördarkonceptet till trots. Jag sväljer de femhundra boksidorna i ett nafs. Hyfsat god underhållning.