Kurt Wallander, 61, är trött och missköter sin diabetes. Snart ska han gå in i ålderdomens Alzheimerdimma. Det är Henning Mankells avskedshälsning i den nya boken om Ystads mästerdetektiv.
Ännu fungerar dock Wallander rätt hyggligt, även om han ibland drabbas av oförklarliga minnesluckor som naturligtvis skrämmer honom. Att han inte är lika skarp som tidigare visas dock av att han in i det sista inte blir fundersam över den enorma välvilja som visas honom av några tidigare CIA-agenter.
U-båtsaffärerI den här romanen har Kurt Wallander fullt upp med att utreda om det finns något samband mellan att hans nya bekant, pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (som är svärfar till Wallanders dotter Linda), har försvunnit och händelserna i samband med u-båtsaffärerna i 80-talets början. Och kan von Enkes hustru Louise som försvinner någon månad efter maken och senare hittas mördad ha varit rysk spion?
Med kännedom om Mankells politiska sympatier inser läsare genast att gåtans lösning är att hitta någon helt annanstans.
Men dessförinnan guidas vi elegant genom en labyrint av händelser och falska spår samtidigt som Kurt Wallander får tillfälle till en kritisk genomgång av sitt liv. Utvikningarna från grundhistorien till Wallanders rent privata situation är många och ursäktas med att han inte har något ansvar för spaningarna i den här affären eftersom han egentligen har semester och fallet dessutom sköts av Stockholmspolisen.
Mycket nöjeInte heller störs man av alla dessa utvikningar. Mankell är en strålande berättare och det är lätt att begripa att Kurt Wallander blir trött så som han flänger omkring i landet. Men visst blir man orolig över hans oförmåga att hålla sig till regelbundna måltider - det leder oundvikligen till elände för en diabetiker.
Jag tror att Mankell i den här deckaren tror sig berätta, för att inte säga avslöja, en väldigt viktig politisk hemlighet. Jag tror inte alls på detta avslöjande. Men på vägen dit har jag haft mycket nöje av att följa Kurt Wallanders funderingar och möten och utflykter.