Pindaros: Olympiska och pythiska oden
Tolkning: Ingvar Björkeson
Natur och Kultur
Lagom till OS föreligger i Ingvar Björkesons rytmiskt fria men stoffligt stränga och språkligt spänstiga tolkning ett mindre mästerverk, "Olympiska och pythiska oden". Upphovsmannen Pindaros (ca 518-438 f Kr) skrev dem, inte sällan på beställning, för att hylla vinnarna i grenar som kappkörning och långdistanslöpning, boxning och brottning.
Fast även om dessa oden - ett vänder sig för övrigt till segraren i flöjtspel - innehåller en riklig mängd smicker, det hör beställningsverken till, så hävdar de genomgående måttfullhetens och besinningens princip. Gudarna är hos Pindaros alltid större än också den mest fenomenale femkampare.
Snarare än tränaren, eller för all del utövaren, är det gudarna som bestämmer utgången. Och "för vinstbegär faller även visdomen offer". Pindaros och hans varningar går således alldeles utmärkt att applicera på dagens idrottsrörelse och sportjournalistik. Samtidigt bör man hålla i minnet att Pindaros var en adelsman, politiskt konservativ, som gärna - om än aldrig på gudarnas och myternas bekostnad - betonade de likasinnades medfödda begåvningar.
Inte minst slående är hans - och den dåvarande epokens - suveräna förmåga att vända allt till egen fördel, storhet. För vad är enligt Pindaros det högsta för den dödlige? Jo, "äran att prisas i hymner". Det är i sådana ögonblick man inser att Björn Ranelid föddes typ 2 500 år för sent.
Och att det hos Pindaros ständigt närvarande spelet mellan Hybris och Nemesis inte precis begärt kompledigt i svenska medier centralt belägna. Hybris härskar nu. Nemesis tar som alltid vid när det redan är för sent. Jacob Hård mjuknar för en stund, men begriper inget.