Poeten Lars Lundkvist är född 1928, eller som det heter i "Gömslen", hans nya diktsamling: "Åttio år i livet,/ sextio år med pennan."
Här finns drag av bokslut, retrospektiv, memoar i miniatyr. Västerbotten möter världen, porträttdikter och minnesbilder förenas med betraktelser och besvärjelser över gamla och nya krigsskådeplatser. Nåd och nöd, död och Gud.
Allt hör ihop och den hos Lundkvist så karaktäristiska tvåradiga strofen förstärker upplevelsen av syntes, sammanhang. Och han är nu som förr inte den som snålar med utropstecken. Isen smälter i mars, det sprakar och gnistrar: "Ett mirakel!" Eller detta: "Kajornas språk - en lovsång!"
Förvåning och häpnad försvinner inte med åren, tvärtom. Inte tacksamheten heller. Men som sagt, plötsligt kommer den, inte sällan lakoniskt, påminnelsen om ett krig någonstans, en barnsoldat, en hemlös, en katastrof.
Lundkvist är utomhusdiktare och inomhusdito, lika glad i faunan och floran och ornitologin som i tingen: krukan och kruset, järngrytan och träskålen med kanonkulan som malt senap i decennier. Därtill alltså seklernas samvete och vittne, ett stycke klassicist som vägrar blunda för Sudan. Men nedanför ättestupan växer kråkbärsris och ljung. Seendet möter gärna lyssnandet, som här:
"Då har slaktarkniven och bödelsyxan
rostat sönder
och från granens grenar
faller droppar ner i bäcken -
en liten speldosa i skogen."
Lars Lundkvist läser man gärna för vidden i anspråket och blickens bredd, örats beredskap. Det är brokiga blad, men nästan alltid fint ådrade.
JAN KARLSSON