Maria Vedins nya diktsamling tar sin början "på uppvaket" där jaget mot sin vilja rör sig framåt "i sin perfekta sinuskurva".
Detta är dikten som nära döden-upplevelse. Talas det om kärlek står det "rötan av kärlek".
Juni är en djupgrav och tanken en fiktion.
Ord som "blygrått" och "blästring" kittar skräck-visionen samman.
Och så plötsligt - vad jag uppfattar som ett direkt svar på en berömd dikt av Werner Aspenström.
Ni kanske minns hur "de från norr kommande leoparderna / genombryter horisonten / och man samlas på torget för att bedja".
På femtioåtta års avstånd skriver Maria Vedin:
det finns inget genombrott att vänta in
inget gränssnitt som ska uppenbaras
allt är här och nu
i så absolut materia
i namnet på skapelsen i sig
Gränsen har nu blivit gränssnitt. Genombrottet är en illusion. Allt ligger öppet i namnet, språket är materia.
Tiden?
Också bara prat: "allt är här och nu". En sådan syn slår gärna tillbaka på dikten själv, som då klingar tom.
Ola Klippvik