Evelyn Sokolowski var 6 år när hon kom med sin familj till Sverige från dåvarande Fria Staden Danzig 1939. Som fysiker och naturvetare var hon bland annat verksam vid Studsviks forskningsanläggning på 70-talet. Jämsides med sitt tekniska yrkesliv hade hon hela tiden ett stort miljöintresse. Nu dokumenterar hon i bokform fyra decennier av liv i nära samklang med djur och natur, främst på den egna gården Ramsdal vid Sörmlandskusten.
"Djurvänskaper" är en till det yttre ganska anspråkslös bok, där författaren i tolv kapitel på knappa 200 sidor berättar om djur - och människor - som under längre eller kortare tid kommit att dela hennes liv. Det är hundar, hästar och katter, men också vilda djur, som i olika grad övervunnit sin naturliga fruktan och närmat sig henne.
Alltså en gammal dam som berättar om sina katter - hur spännande är det?
Mycket, visar det sig.
Vår syn på våra medvarelser djuren håller på att förändras. Skärningspunkten mellan "vi" och "de", kring vilken Sokolowskis bok rör sig, förskjuts. Nyare forskningsrön visar på allt mera som förenar oss med än skiljer oss från övriga djur, och det gäller inte bara våra nära släktingar primaterna: nyligen rapporterades till exempel att råttor verkar ha en förmåga att värdera sin egen kunskap.
Ändå är fortfarande det gängse vetenskapliga synsättet att medan en människa är en individ, är ett djur ett exemplar. "Förmänskligande" är bland seriösa etologer det fulaste ordet av alla; Sokolowski markerar också flera gånger mot det. Samtidigt inser hon att det trots allt är i namn av förmänskligandets raka motsats människan förbryter sig mest mot djuren: "...jag tror att vi inte heller får förneka de synbarliga likheterna i deras och vårt känsloregister. Det är med ett sådant förnekande som människan rättfärdigar sitt brutala beteende mot andra varelser..."
Sokolowski ger röst åt alla som levt och lever med djur i kärlek. De klara tankarna och de djupa känslorna utgör bokens största värde. Men Sokolowski är också en utmärkt skribent som skriver omsorgsfullt, lättläst och lågmält humoristiskt. Med sin uppmärksamma blick och analytiska förmåga påminner hon inte sällan om legendaren Konrad Lorenz. I hennes berättelser finns glädjen, och sorgen över alltings förgänglighet - så tydlig i djurens korta liv.
Som en ständig underton i boken finns de moraliska problemen och paradoxerna i vårt förhållningssätt till djuren. Förutsätter, exempelvis, det självfallet helt nödvändiga, upprätthållandet av ett absolut människovärde, att alla andra arter är mindre värda och kan utnyttjas? Är det försvarbart att döda och äta djur?
I bokens två sista kapitel tas dessa komplicerade frågor upp. De kunde gärna givits större utrymme. Tanken slår mig också att boken skulle blivit ännu rikare - och svårare att skriva - om författarens djurvänskaper också fått innefatta grisar och kor.
"Naturen känner inget förbarmande, varför skulle då vi göra det?" Sokolowski svarar själv: därför att vi kan det. Just därför är människan den enda varelse på vilken man kan och bör ställa etiska krav.
Anna Rudberg-W