Johannes Ekman:
Skogen i vårt inre
Carlssons
Det var länge sedan Sverige hade djupa skogar, länge sedan Kolmården, Holaveden, Finnveden, Ödmården och allt vad djupet hade för namn, stod för sina eftermälen. Men få saker har som detta dröjt i oss. Ordet folklynne väntar alltjämt i brynet.
Själv tillhör jag en generation som sett alltför mycket av den skog som fått bära en dyster sida av girighet, teknikfientlighet och miljöförstöring; hugga eller krama, döda eller bevara. Skog som reklam, hyggen. Eller som kalkyl och politik långt från skuggorna, de djupa andetagen. Skog som debatt.
Men där bakom finns ett rikare tankegods av längtan, tystnad och dofter, levande biologi, barndom. Vem har inte färdats i den skogsmarken? Allt finns transformerat till litteratur, berättelser, diktkonst och drömmar. Den källan flödar ännu friskt.
"... i varje människa finns ett träd, och i varje träd en människa, jag känner det, trädet vandrar i människan, och människan är fången i trädet", skriver Artur Lundkvist.
Att famna detta kan tyckas stort. Men snäppet mäktigare är det att som Johannes Ekman, kulturjournalist på radion, lyckas strukturera berget av material, till någon djupt humanistiskt. Att hitta den form som blivit "Skogen i vårt inre", med allt av vallfarter. Underrubriken "Utmark och frihetsdröm" står för en djup fåra i svensk skogssyn. Något åt universitetskurs har det blivit, så vist, fast djupare, mer levande.
Ekman tillhör mina radiofavoriter, en mästare på kulturkrönikor. Texter med tillspetsad klokskap, klarsynthet och belästhet. Kvar står avklädda makthavare, förvandlade sanningar, citat att minnas.
Ekman i radion och jag anmodar tystnad.
När jag nu läser är det med njutning. Kanske är det hans röst, tonfallet som satt sig i satsbyggnaden, i citaten och överblicken. Men jag märker också att det behöver portioneras, att krönikan som uttrycksform inte får bli hur lång som helst (boken är på drygt 400 sidor).
Tio års skrivtid berättar förlagsinformationen. Men jag anar ett liv för att nå fram. Att vända på Lagerlöf, Lidman och Hedenvind, på Strindberg, Selander och Aspenström. Hitta tonen på Ellen Keys och Heidenstams stigar. För att inte tala om Dante, Canetti, Bacon, Thoraeu.
Litteratur som talar om vår tid, våra skogar där bakom oss, i sin tid.
"Livskänslan är ett virvlande träd, ...", menar Birgitta Trotzig; en bra sammanfattning av den ekmanska vandringen; skog som vägval, livet där snurrar till våra känslor.
Johannes Ekman sammanlänkar dikt och prosa med geografi och biologi, med hornugglor och vargar, med röda näckrosor och gökrop. Han skriver sig fram i vintrar och vårar och längs sommardammiga skogsvägar. Talar om svedjebruk och rövare med samma insikt, om tunnelbanestationernas skogsminne, om nazismens och Görings skogsromantiska övertoner. Och här och där finns folklivsforskarna, biologerna, skogsfolket.
Trollpack och vittror som atavismer, de stora tankarna och de tysta bönerna. Hur mycket visioner har inte trädkronorna fått susa: träbaroner, flottarkärlek, nybyggen, gudsboningar, strapatser.
Och i våra dagar: en tillflykt och läsäventyr. Vilken mytologisk livsnerv står inte träden för? Vad vore dikten utan asp och alm, vad vore visorna utan granen och linden? I varje svensk roman susar skogarna.
Men det är något som skaver, nej, inte den imponerande överblicken, utan mera vad den vill och gör. Vem är läsaren? Brukaren som envisas med sitt vedlass, hans anförvanter som trängs i förorten, stavgångarna, litteraturvetarna? Ingen utom en allt glesare bärplockargeneration kan förstå djupet i det här panoramat, lika lite som doften av aspved säger något till den som aldrig lyft en yxa. Stigarnas folk och de småvuxna kreaturen, som tillsammans gnodde tallrötterna blanka, ligger sedan länge jorden.
Det är som smidda länkar: skogarnas natur och kulturhistoria och detta mänskliga kosmos av minne och skildring. Man ska vara varsam med ordet ursprung. Men i skogen har det en kammare åt den som vet.
Det menar Johannes Ekman.