"I am mad as hell and I am not going to take this anymore", ropar journalisten Howard Beale i filmen "Network" (1976). Det gör honom enormt populär bland tittarna. I "Capitalism - a love story" är det Michael Moore som är "mad as hell" på kapitalismen. Och ilskan har ju varit en lyckad pusselbit även för Moore i filmer som "Bowling for Columbine" och "Fahrenheit 9/11".
Fakta och åsikter
En förklaring till Michael Moores framgångar är också att han inte är en regelrätt dokumentärfilmare. Han blandar fakta med humor och egna åsikter och paketerar det mer som underhållning, inte granskande journalistik. (Lite slående att det utlösande problemet i "Network" är att nyheterna ska slås ihop med nöjesredaktionen.)
Jag har kring Moores tidigare filmer skrivit att hans svagheter som dokumentärfilmare märks som mest när han tonar ner sin egen roll.
Det är svårt att veta om det stämmer i "Capitalism - a love story" för här låter han sin egen person ta ännu större plats än förut, och tyvärr tycks hans ilska ha gjort honom mer förblindad än inspirerad.
Tappat greppet
Moore verkar nämligen ha tappat greppet om retoriken, det som tidigare varit ett av hans främsta vapen.
Det tydligaste exemplet är när Moore flyktigt glider förbi en av de mest intressanta delarna i filmer; beskrivningen av det märkliga sätt som amerikanska kongressen godkände ett statligt stöd på 700 miljoner dollar till amerikanska banker. En affär som verkligen hade varit intressant att nysta i ännu mer.
Istället hoppar filmen direkt till Michael Moore som står på Wall Street och, å amerikanska befolkningens vägnar, kräver pengarna tillbaka med megafon. Då känns det som om han slarvar.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att han får mig att tänka, skratta och reflektera. Och det är värt massor i underhållningsvärde.