För en författare som tidigare skrivit om Pablo Picasso, Lee Harvey Oswald, Muhammed Ali och Jesus - dessutom i första person! - är steget inte långt att till slut lockas att gestalta ondskan personifierad, Adolf Hitler. Norman Mailer, som gick bort i höstas 84 år gammal, avslutade sitt livsverk med romanen "Slottet i skogen", publicerad i original 2006, nu på svenska.
Det är en imponerande, närmast episk roman om Adolf Hitlers uppväxt och familjebakgrund. Strängt taget är inte Adolf bokens huvudperson utan fadern Alois, en karriäristisk tulltjänsteman i det Österrike-ungerska imperiet. Fadern var en notorisk horbock och en brutal hustyrann med grandios självuppfattning som i sitt tredje äktenskap, med den betydligt yngre Klara, fick sonen Adolf, kallad Adi.
Omedelbart mer än antyder Mailer att detta är en dokumentärroman med förhinder. Berättarjag kallar sig först Dieter och påstår sig ha varit en av SS-chefen Himmlers närmaste män. Snart bekänner berättarjaget verklig färg: han är en djävul. Inte Hin Onde själv utan bara en mindre viktig, likväl djävulsk medarbetare med uppgift att understödja lille Adis utveckling i rätt riktning - mot Auschwitz.
"Slottet i skogen" presenterar leende fräckt den ultimata guiden in i Adolf Hitlers primitiva psyke. Lille Adi älskar över allt annat sin mor. Han hatar, över allt annat, sin far. Som pensionär roar sig fadern med att bli biodlare och bisamhällets perfekt ordnade struktur blir givetvis inspirationen för den vuxne Adolfs förfärliga samhällsidéer. Mailer räds inte det övertydliga; ett av faderns misslyckade bisamhällen gasas till döds.
I mycket bygger boken på fakta, men en sak är definitivt uppdiktad: romanens Alois gifter sig med sin brorsdotter, alternativt dotter, Klara. Adolf är således den sjuka frukten av blodskam. Genomgående kretsar mycket av gestalternas tillvaro kring underlivet. Således - i psykoanalytisk anda - mycket kiss, bajs och framför allt sex. Fadern Alois levde hänsynslöst ut sin sexualitet; sonen Adolf sublimerade den.
Mailer gör ingen litterär motsvarighet till Alice Millers berömda analys av Hitlers barndom. Eller snarast, han gör det också. Men främst är han trogen bokens verkliga fynd: det (små)djävulska berättarjaget som fritt och ohämmat rör sig i tid och rum, ut och in i olika gestalter med en självklar auktoritet och smittsam energi. Vilken berättare Norman Mailer var! Vilken berättare han - för litteraturens vidkommande - fortfarande är.