Peter Englund och Kristian Petri har skrivit manus till en svensk krigsfilm. Berättelsen "Jag skall dundra" är en utvecklad version av detta filmmanus.
Ny bok
Peter Englund & Kristian Petri: Jag skall dundra
Bonniers
Det är 1706 och stormaktstid. Skådeplats: den dimhöljda polska landsbygden. En liten trupp svenska karoliner befinner sig på provianteringsuppdrag. Ett par kor och några tunnor vete ska rekvireras, det är allt. Efter en kortare överläggning siktar man in sig på ett närliggande gods, utanför det egentliga provianteringsområdet.
I korthet är detta förutsättningen för den infernaliska studie i krigets och våldets mekanismer som sedan rullas upp. Englund och Petri är extremt osentimentala: korthuggna, krassa, registrerande. Nästan som de isländska sagoberättarna.
Filmer baserade på böcker blir sällan särskilt lyckade. Men här har man alltså vänt på steken, och i stället gjort litteratur av ett filmmanus.
Att döma av stilen har man gått varsamt fram. Frånsett några pietetsfullt formulerade dagboksanteckningar, skrivna av en av officerarna, skulle Englunds/Petris prosa kunna liknas vid just scenanvisningar, insprängda mellan replikerna:
"Svenskarna stannar upp på gårdsplanen med artiga hälsningar och avvaktande blickar. De går närmare. Flera av soldaterna noterar hungrigt den uppdukade maten. Några nickar lyckligt åt varandra: vilken tur, vi valde rätt ställe."
Det fina är att det fungerar så bra. Här finns inget poetiserande bjäfs. Bara en rättfram exponerad brutalitet -- poetisk på ett obönhörligt vis.
Lättheten kommer sig inte enbart av manusets grundform. Den kommer sig också av kunskap. Peter Englund, som i sin genombrottsbok skildrade slaget vid Poltava, är insatt i sitt ämne. Så också Petri, som Englund vid ett tillfälle liknat vid en katt: loj men i ständig beredskap.
Denna kattlikhet kan också sägas gälla fänrik Sundman, bokens huvudperson. Han är den intellektuelle som mån om sitt eftermäle för dagbok. En sann pragmatiker. Men hans dagbok är friserad -- Sundman är samtidigt den amoraliske hetsporren som på fyllan deklamerar krigsguden Mars i en dikt av Stiernhielm:
Jag skall dundra så
himmel och jord
skall skälva som
asplöv.
Jag skall dundra med kraft.
Orden ska senare besannas. För i den allmänna oron och språkförbistringen spårar rekvisitionen snart ur. Svenskarna börjar bete sig som vilka krigsförbrytare som helst. Och här stryks ingen medhårs, inte ens läsaren. Att sedan själva finalen går upp i krutrök och filmatisk action får man ta. I sin genre är "Jag skall dundra" ett eftertänksamt litet mästerverk.