Ingemar Hedenius: Tro och vetande

Ingemar Hedenius: Tro och vetande

Förord av Lena Andersson

Fri tanke förlag

När Ingemar Hedenius för 60 år sedan utkom med "Tro och vetande", inleddes en av 1900-talets mest intensiva kulturdebatter.

Som filosofiskt verk var det visserligen mediokert, och kritiken var i första hand inomakademisk, men dess stora popularitet hade sin naturliga förklaring: Hedenius gav röst åt något som det svenska folket hade gått och retat upp sig på sedan Botolf från Gottröras dagar.

Verket var en svidande kritik mot den organiserade kristendomen. Med skärpa pekade han på den uppenbara klyftan mellan sekulär humanism och religiös dogmatik, mellan förnuftet och de religiösa föreställningar som tycktes hålla mänskligheten i ett vidskepligt mörker.

När nu verket utkommer i jubileumsupplaga är det inte bara ett kärt återseende, utan äntligen har hans nutida efterföljare ett gyllene tillfälle att höja sig en smula och prestera mer minnesvärda insatser. Avsaknaden av sådana är den största anledningen till att det hittills har varit fullkomligt omöjligt att ta dem på allvar.

Poängen med skickliga filosofer är att man inte behöver begripa allt de skriver för att förstå dem.

Hedenius budskap var väldigt enkelt - han hävdade att ingen bör tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att tro på. Även om slagfärdigheten i en sådan enkel maxim gör den näst intill oemotståndlig, är den naturligtvis långt ifrån oproblematisk: Det kan ju finnas fullt förnuftiga skäl att tro på sådant som vi inte med säkerhet kan veta.

Begrundar man utsikten från det arkeologiska skådetornet, tvingas man ofta ställa sig frågan hur långt människan egentligen hade hunnit på sin fem miljoner år långa vandring, om hon exempelvis inte hade föreställt sig ett liv efter detta eller saknat tro på något som beskyddade henne.

Föreställningen om en värld som hon inte med säkerhet visste om den existerade utmanade hennes abstrakta tänkande, och därmed odlade hon samtidigt de kommunikativa färdigheter som gjorde de sociala förmågorna till hennes främsta styrka.

Om hon aldrig hade föreställt sig att det kunde finnas något där på andra sidan havet, och om hon inte hade hoppats på att förfädernas andar beskyddade henne under resan dit, hade hon aldrig vågat sätta sig i båten. Något annat påstod inte heller Ingemar Hedenius, men ändå är det vad hans efterföljare tror sig veta att han har sagt.

Något som ständigt upprepas är hur religionens kunskapsfientliga dogmer förhindrat vetenskapen, men det borde inte vara svårt att konstatera att vi utan katedraler, moskéer eller synagogor inte hade haft några lärosäten över huvud taget.

Man måste bortse från många hyllkilometer av vetenskapliga verk för att hävda att medeltidens tankevärld var resultatet av ett andligt terrorvälde. Sådana retoriska sveprörelser blir extra futila, eftersom vi aldrig tidigare sett så många exempel på hur den moderna, sekulära staten hämmar och avbryter viktig forskning i den heliga nyttans "namn".

Vad säger oss Hedenius verk i dag?

Tja, för det första säger det oss en hel del om 1900-talets kyrkohistoria.

För det andra säger det oss något om det stora intellektuella bråddjupet mellan filosofiprofessorn Hedenius och dem som i dag påstår sig följa honom, men som med fragmentariska historisk-filosofiska kunskaper blandat samman försvaret av det sekulära samhället och vetenskapen med ett murket förakt för den tänkande, undersökande och skapande människan.

Hedenius angrepp på de kvasifilosofiska jönsigheter och klockrena pekoral som kyrkans "tänkare" helt oförskräckt levererade skulle lika gärna gälla de nutida så kallade humanisterna.

Problemet framstår i all sin prydno i Lena Anderssons förord. Att jubileumsutgåvan av "Tro och vetande" skulle hamna i så dåligt sällskap hade gjort den allt annat än intolerante Hedenius fruktansvärt olycklig. (UNT)

MAGNUS ALKARP

Artikelförfattaren är arkeolog och kulturskribent, bosatt i Uppsala men med rötterna i Linköping.