"Saturnus ringar" - enklast sagt - är det renskrivna resultatet av en fotvandring genom grevskapet Suffolk i östra England 1992. Så långt fakta. Men författarens namn är WG Sebald och han är motsatsen till enkel.
Ringarna runt planeten Saturnus står som symbol för människans begränsning, historiskt och civilisatoriskt. Och som i alla Sebalds böcker - ett slags ruiner i skrift där gränsen mellan fakta och fiktion förblir flytande - är minnet alltings mått.
"Det vi varseblir är bara enstaka ljus i okunnighetens avgrund, i den av djupa skuggor genombävade världsbyggnaden."
Sebald refererar Thomas Browne, den esoteriske engelske 1600-talsförfattaren. Med avstamp i hans verk och andras - Nabokov, Borges, Chateaubriand, Joseph Conrad, Edward Fitzgerald, Madame de Sévigné - svävar den före detta professorn i europeisk litteratur ut i spränglärda exposéer över sillens naturalhistoria, Balkans blodiga förflutna, det kinesiska Taipingupproret eller varför inte i en utsökt formulerad hypotes om benägenheten för melankoli bland sidenspinnarna i 1700-talets Norwich, inspända i sina vävstolar som i ett tortyrredskap.
Som Sebald i analogi med sin egen lott skriver: "detta evinnerliga eftersinnande som inte upphör ens när man som det heter gjort kväll, denna känsla av att ha fått fatt i fel tråd som tränger ända in i drömmarna."
En vallfärd genom Suffolk och litteraturen, speglad i den djupa efterkrigserfarenhet med vilken Sebald är jämnårig.
Sebalds prosa är vidlyftiga metaforer, labyrintiska satser och en närmast barock form av vältalighet, ungefär som han beskriver Browne. Sebald ägnar också detaljen en särskild sorts ömhet och omsorg. Djävulen bor ju där liksom människan.
I botten så en konkret och diffus poetik: I stort sett allt har redan sagts och gjorts av någon annan. Historien, som han sorgset skriver mot slutet, består nästan enbart av kalamiteter, alltså av en rad mindre lyckliga sammanträffanden. Och säkert är det så. Men ingen annan har sagt det som Sebald.
OLA KLIPPVIK