Hon har rört sig mellan ett antal obehagliga S de senaste åren, Karin Alvtegen. Det började med "Skuld" och gick via "Saknad" och "Svek" till "Skam". Nu kommer "Skugga". Titeln i sig är inte lika laddad som de tidigare, men lägg inte för stor vikt vid det. "Skugga" är en klassisk Alvtegenhistoria - men med "extra allt".
En gammal kvinna dör, ett märkligt fynd görs i hennes frys. En högt aktad och vida beundrad nobelpristagare och hans familj känner hur marken plötsligt gungar. Allt som varit självklart faller ihop som ett korthus, och med i fallet dras både skyldiga och oskyldiga.
Liksom i tidigare romaner rör sig Alvtegen skickligt och med självklarhet mellan udda existenser och vanliga människor, vardagssituationer och ögonblick av katastrof. Men den här gången är berättandet annorlunda: fylligare, lekfullare och rent av svulstigt. Det är lite ovant, ibland hotar det att gå överstyr och att bli för mycket av det goda, men när man väl sugits in i berättelsen är man förlorad.
Maria Neij