Inger Alfvén: När förnuftet sover

Den litterära nisch där författare skriver om andra författare och skrivande har fått allt större utrymme. Jag har alltid varit på min vakt mot detta ämnesval som ju öppnar rejäla ytor för navelskåderi.

Men i Inger Alfvéns nya roman blir skildringen av skrivandet verkligen till en brännpunkt som fångar livsfrågor och relationer, på ett sätt som känns både allmänmänskligt och angeläget.

Författaren i "När förnuftet sover" är den 70-årige Fabian, gift med den lite äldre Ingeborg. Deras roller har alltid varit fasta: han har skrivit romaner, hon har försörjt dem som advokat. Men när Ingeborg pensioneras, och när hon så småningom faller och bryter sig, rubbas maktbalansen dem emellan.

Konflikter kommer i dagen, gömda känslor. Ingeborg vill hellre vårdas av en ung utländsk kvinna än av Fabian, som kränkt och femårstjurig går i självvald landsflykt till Gran Canaria för att skriva färdigt sin nya roman.

Tiden efter Ingeborgs olycka skildras först ur Fabians, sedan ur Ingeborgs perspektiv. Och det är verkligen två olika röster som tolkar, och minns, samma verklighet.

För Fabian, född ur borgerligheten, har skrivandet alltid varit det viktigaste; för Ingeborg strävan att med pengar och bildning köpa sig fri från sitt ursprung i samma arbetarklass som Fabian och hans vänstervänner svärmar för.

Alfvén är en insiktsfull berättare. Det här är en fängslande roman som på ett stundtals hjärtskärande sätt gestaltar tidens gång, åldrandet, och det svåra (omöjliga?) i att leva i sanning med varandra.   

Fabian och Ingeborg, älskade de någonsin varandra? Jag vet faktiskt inte.