Den konstnärliga mångsysslaren Anna Jörgensdotter ger ut en tredje roman, Bergets döttrar.
Det är hennes största litterära satsning hittills, kvantitativt (450 sidor) och kvalitativt, och det vore märkligt om den inte ledde till ett vidgat erkännande och rejält genombrott.
Här har författaren lämnat både samtiden och egna barndomen för en rundmålning av en begränsad del av Gästrikland och världen: Sandviken med omnejd under åren 1938-58. Hon har grävt i arkiven efter fakta, men - bara det är en bragd - undvikit det utbredda misstaget att övergöda romanen med tidsmarkörer. Detta är inte prosans svar på journalfilmen.
Och även om fröken Filipssons hus står i lågor och denna på landsbygden så sära och exotiska kvinna, händelsevis halvjudinna, stryker med - till Edwins stora sorg - så undviker Jörgensdotter varje explicit koppling till Kristallnatten. När Karin exakt vid tiden för andra världskrigets utbrott föder en dotter och själv dör i barnsäng så behöver hon heller inte reduceras till en fiktionens symbol.
På det hela taget struntar författaren i det gamla vanliga episka knepet: orsak och verkan. Eller att det lilla måste speglas i det stora. Snarare tycks hon eftersträva det slags realism som utgår från människorna hellre än historiens vingslag och idékomplexen. Förändringen nalkas, visst, men könskonservatismen är fortfarande stadigare än snedstegen. Syndikalism och kommunism är på frammarsch, men Hemmets Veckotidning står nog ändå för de mest handfasta råden.
För romanens upphov svarar den försupne bonden Fredrik Steen och hans lika praktiskt inriktade som gudfruktiga hustrun Aina. Det är hennes ärvda ställe som de bebor och det faller på Jörgensdotters lott att hellre fokusera de tre döttrarna än två sönerna.
Poängen med denna roman är väl emellertid kollektivskildringen - inte bara av Steens barn, utan också av deras respektive. Känslan av att inget egentligen blir som man tänkt sig.
Drömmarna är större än möjligheterna att förverkliga dem. Och när den sociala förvandlingen väl gestaltas är det inte självklart att den i förstone och på Yllefabriken antytt lesbiska Irma - nu vorden hustru till en av Järnverkets framtidsmän och inflyttad till stadens gräddhylla - är så tillfreds med situationen som det verkar. Klassresan är kantad av besvär och uppoffring.
Skenet bedrar, konventionen bländar. Gläns är inte alltid guld. Ståtliga villan kan bevars vara en synvilla. Den lilla lägenheten i det höga huset, kallat skyskrapan, kan fastän anpassat efter modernitetens villkor hysa avsevärda bekymmer.
Mot en fond av realitet och framsteg - krönt av ensamme Edwards tv-apparat, som snarare än till frihet leder till social underkastelse och ofrivillig anpassning - har Anna Jörgensdotter skrivit en roman som på ett vidunderligt vis förmår appellera både till det individuella och för många gemensamma, genomskådade.
Så många syskon med familjer eller partners, så många andra som svischar förbi - släktkrönika, familjeroman, samhällsrapport? Om Jörgensdotter ibland är för språkligt överflödig och onödigt slösande med adjektiv så håller hon det väsentliga levande: den mångfacetterade skildringen av människans villkor, längtan, drömmar. Och - allt hör ju ihop - av våra tillkortakommanden, insikter, stoiska förhållanden till verkligheten. Villkoren är villkoren, de varierar men de existerar.
Detta är litteratur som likt bergets döttrar höjer sig över gängse romanproduktion.