Agneta Klingspor:
Pressa läpparna här
Bokförlaget Mormor
Det är bra drag i Agneta Klingspors passionsdrama "Pressa läpparna här". "Känns det" frågar den sig. Och känns gör det. Redan på de första sidorna sugs man in i blickar, händer och läppar som rör sig mellan Iris och Frank när de träffas en sen natt i krogvimlet på en bar. Innan de hamnar i säng vandrar de runt på i stort sett varje gata på det Södermalm i Stockholm där den svenska samtida romanen i mediemiljö antas utspela sig men faktiskt sällan gör det.
Båda är författare. Tampas var och en för sig med sina kreativa projekt. Tiden är runt 1990. Mannen är sjutton år yngre än kvinnan.
I detta ligger en del av komplikationen. Ytterligare ett lager för Agneta Klingspor att skriva från: ett tabu till att bryta. Och det är just det som är hennes signum. Att skriva ut det skitiga, elaka men också såriga och känsliga och lite tramsiga. Att bryta tabun.
Erotiken är ingen lätt och komplikationsfri sysselsättning: gränsar till döden. En blindgångare som kan knuffa människor över stupet. Självklart ligger här ett tickande sammanbrott när kärleken förvandlas från sinnligt, starkt beroende till destruktion i hennes roman.
I "Pressa läpparna här" bryts också just där kärlekens sköra överenskommelse när alla fysiska gränser passeras.
Agneta Klingspor skriver ut saker, inget tjafs liksom, skriver som det är. Hon väljer det svåraste: "Hon såg det i honom, såg minerad mark, granatsplitter, blindgångare, ingen minröjare på mils avstånd." Han beskrivs som schizoid, misstänksam, opålitlig. "Två spelplatser som hakar i och bekräftar varandra."
Ja, inga förskönande omskrivningar. Hon skildrar den lite såriga, förgörande kraften i passion som blir starkt kopplad till fysisk utsatthet.
Klingspors havererade kärleksprojekt skriver inte in sig under polerna kliniskt redovisande eller kvalmigt romantiserande. Sällan går sådana beskrivningar under huden. Och det gör Klingspors roman: går under huden.