Ingrid Carlqvist: Inte utan mina söner

Vårdnadstvister är ett område journalister av tradition värjer sig för att skriva om, åtminstone de med anspråk på en objektiv rapportering. Konflikten rymmer två vuxna med vitt skilda uppfattningar, sekretessbelagda uppgifter och, inte minst, barn som bör skonas från publicitet.

Vill man skriva om vårdnadstvister måste man, som journalisten Ingrid Carlqvist, lägga opartiskheten åt sidan och ge röst åt den ene, i det här fallet pappan Georg Pesor och hans helvete för att få vara med sina barn.

"Inte utan mina söner" heter boken som klokt nog rubriceras dramadokumentär. Det här är Georges berättelse klargör Carlqvist och det är ingen tvekan om hos vem hon har sina sympatier. Hon är en känd förkämpe för mäns rättigheter i samband med vårdnadsfrågor, incestanklagelser och relationsvåld. Med en blandning av journalistik och opinionsbildning driver hon frågorna, bland annat på sin egen blogg.

Engagemanget ledde förra veckan till att hon förlorade sitt frilansuppdrag som chefredaktör på tidningen Villaliv. Tidningen och dess annonsörer påstods ha uppvaktats med anonyma mejl som påstod att Carlqvist skyddar pedofiler. Tidningens vd fick kalla fötter och hon fick sparken. Fegt och hållningslöst kan tyckas. Samtidigt har jag viss förståelse att det kan vara belastande med en så högljudd chefredaktör, oavsett dennas åsikter, de må handla om veganism, signalspaning eller slöjförbud.

För högt tonläge är det. Redan i bokens förord förmedlas bilden av hur radikalfeminister indoktrinerat samhället att bli mansfientligt. Sverige tycks styrt av galna kvinnojourkvinnor och förslagna mammor som ljuger inför domstolar men ändå får rätt.

Jag försöker bortse från de svepande formuleringarna. Jag vet att de är lika vanliga i det andra lägret. Där anklagas personer som, likt Carlqvist, försvarar enskilda män för kvinnofientlighet eller pedofili. Ett slags krig pågår och i bloggosfären viner beskyllningar och hatord.

Samma krig startade mellan Georg Pesor och hans före detta fru när hon i samband med skilsmässan gjorde allt hon kunde för att hindra honom från att vara med deras två söner. "Inte utan mina söner" är en skicklig skildring av en pappa som tidigt bestämmer sig för att behålla lugnet hur absurda anklagelser som än riktas mot honom. Paniken bubblar i stället upp hos läsaren som undrar får det verkligen gå till så här?

Efter skilsmässan anklagas Georges släkting för att ha förgripit sig på barnen, en anklagelse mamman senare också riktar mot pappan. Efter flera turer - bland annat tvångsomhändertagande av sönerna och mordanklagelse - får George ensam vårdnad och väljer att flytta med barnen till sitt hemland Australien. Under ett besök i Sverige kidnappas barnen av mamman som går under jorden.

Till sist återförenas pappan med sina två pojkar och boken får sin happy ending.

Fast kvar dröjer en besk smak. Hur mår dessa barn efter allt de varit med om? Och varför finns de med på bokens omslag? Två goa killar på en glädjestrålande pappas armar. Ett fint foto, visst. Men också en triumferande signal till mamman.

Kriget fortsätter?