Ingrid Elam: Vem är det som är "jag" i boken du läser?

"Jag skriver mitt livs saga i en besynnerlig roman". Så kommenterade Strindberg i ett brev arbetet med "Tjänstekvinnans son" (radioföljetong i P1 just nu).

Vem är det som skriver "jag" i en bok? Författaren, dvs den person vars namn står på omslaget, den påhittade huvudpersonen eller någon annan fiktiv figur? Och vad för slags bok är det? Ett livs saga? Självbiografi, memoar, fiktion, centrallyrik?

Autofiktion är genren för dagen, men jaget i litteraturens historia går 2 500 år tillbaka i tiden. Ur flera aspekter ligger Ingrid Elams essäbok "Jag. En fiktion" rätt i tiden. Elam, känd litteraturvetare och kulturjournalist, diskuterar utifrån sitt breda kunskapsperspektiv ett personligt urval jag-litteratur från Sapfo till Knausgård.

En genomgång på knappt 200 sidor med författarnamn och boktitlar som (än så länge?) är välvalt bekanta, vilket retar läsaptiten. Här finns också mycket klokt att fundera över och att själv reflektera kring. Och påfallande är att det gemensamma för alla dessa jag-röster genom tiderna är ensamheten.

Att könet definierar villkoren för skrivandet står utom allt tvivel för Elam och hennes läsare. Charlotte Brontës "Jane Eyre" är både regeln och undantaget. Jane väljer bort tidens och samhällets inskränkande kvinnliga identiteter, och så blir detta en roman om "det kvinnliga författarjagets tillblivelse och kamp för att hävda sin rätt".

Det skrivna jaget har formuleringsprivilegiet, men jaget påverkas naturligtvis av den tid och det samhälle det befinner sig i. Därtill kommer att läsartolkningen av detta jag kan förändras över tid. Ett talande exempel ges i Elams redogörelse för hur olika läsningar, alla beroende av sin samtid, förvandlat jaget i den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinsons dikt från fiktiv roll till självbiografi till ny fiktion.

Hon publicerade bara elva av sina cirka 1775 dikter under sin livstid. Feministisk litteraturforskning har antagit att jag-dikterna var alltför privata och att hon som kvinna var ytterligt sårbar i en mansstyrd litterär värld. Enligt nya manuskriptstudier är en förklaring snarare att hon ville behålla makten över sina texter.

Mångtydigheten i en dikt hon lämnat till trycket hade saboterats av ett ditsatt skiljetecken, och därefter föredrog hon stolt en mer intim "offentlighet".

Tacksam kontrast till Emily Dickinsons förminskade jag (om man väljer det synsättet) är Vladimir Majakovskijs grandiosa jag, men Elam glömmer givetvis inte heller Edith Södergran och hennes "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är".

Ett nytt jag för en ny värld skapas åter och åter genom historien. I brant sammanfattning: Det självutlämnande jaget finner man redan under antiken, hos Sapfo, Catullus, Augustinus. Det moderna, individualistiska jaget framträder i mitten av 1700-talet, under 1800-talet blir rolldiktning vanligare än självbekännelser, men gränsen mellan fiktion och självbiografi började suddas ut.

Då liksom nu skrev tidningarna gärna om författare och deras liv. Förändrad offentlighet spelar alltså en inte oviktig roll.

Här tvingas jag förbigå Elams alla exempel på aktuella självutlämnande hämnar jag, dagboksjag etc som givit upphov till etiska snarare än estetiska diskussioner. De bästa jagberättarna har däremot insett att det är nödvändigt att problematisera både jaget och biografin.

Jag köper Ingrid Elams förklaring till att föregivet eller fiktivt självbiografiska berättelser är så populära i dag: det kan vara uttryck för något förlorat, ett centralperspektiv, ett kollektivt sammanhang eller en världsbild.

Autofiktion som genre är något av det mest populära just nu. Men som grepp daterar det tillbaka flera tusen år i tiden. Ingrid Elam har tittat på jag:et i litteraturen.

Gun Zanton-Ericsson