Andreas Malm:
Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent
Atlas
Låt mig börja med att säga att det här är en rasande bra bok. Mest för att den kryper under skinnet. Bra också för att det väcker en känsla av förlust som skärper och mobiliserar. Och viktig. Den läsare som tror att mänsklighetens apokalyps finns någonstans vid nästa istid måste ändra sig redan efter första kapitlet.
Det handlar om oss alla, inte bara om en mänsklighet som lever under fossileldarnas tak, utan om varje skrymsle av liv. Men särskilt om klimathotets orsaker; konsumtionsfixerad frihet och politiker som har fullt upp med att hålla fingret i vinden.
Andreas Malms varningsskrift beskriver en situation som är sju resor allvarligare än den Rachel Carson beskrev i "Tyst vår" 1962. Malms bok är både pamflett och vädjan. Den är predikan och raseri, folkbildning och elementär ekologi.
Förbränningen av olja, naturgas och kol ökar snabbare än någon kunnat förutse. Enligt energibyrån IEA måste utsläppen vara nära noll inom ett par decennier om vi ska klara oss. Med dagens utveckling kommer koldioxidhalten istället att ha ökat med över femtio procent. Varje vecka invigs två nya kolkraftverk på jorden och strax är Kinas bilpark i paritet med den amerikanska. Dystert alltså, mycket dystert.
Den är den utsikten som Malms trehundra sidor handlar om.
Men, säger vän av ordning, sådana här larm har vi hört förr, både med vetenskapliga och religiösa förtecken. Läget är komplexare nu, menar Malm, och den som tar sig an hans bok, ska inte bara finna ett populärvetenskapligt tilltal med hög trovärdighet utan också knippen av scenarier, där kemi och globala prognoser blir till en enastående exempelsamling. Och det finns att luta sig mot: litteraturlistan i slutet av boken är över trettio sidor och speglar över sexhundra referenser.
Så, vad har vi att välja på? Vi är på väg mot ett sönderfall som har två spår: dels de martinsonska "små stegens tyranni", dels, och kanske troligare menar Malm, överrumplingen. Mycket talar för, säger han, att vi har satt igång självgenererande processer som är svåra att stoppa. Han tar polernas avisning och de stora metangasavgångarna i en tinande tundra som exempel; händelseförlopp utom räckhåll för både politiker, teknik och böner.
Värmeböljor, stormar, torka, översvämningar; vart ska vi ta vägen? Ett artutslocknande i stor skala, kanske en hypertermi som avlivar miljoner människor. Och innan dess ett harmageddon, ragnarök.
Malm understryker att vi har sju år på oss att få ordning på utsläppen om vi ska hejda temperaturökningen till två grader och att vi har arton år på oss att helt sluta elda det fossila. Det är klara besked, och han sammanfattar:
"...vi har väntat för länge redan, och ju längre vi väntar, desto nödvändigare att angreppet på de fossila bränslena blir kompromisslöst: en revolution."
Det här är en recension som jag helst velat slippa skriva. Mest kanske för mörkret bakom klargörandena. Men jag undrar också vad jag ska säga till mina barnbarn. Jag måste nog fortsätta berätta om en grönare värld, en närmare och verkligare. Systemskifte blir det hur som: en jord utan bilkaravaner och jetstrimmor, utan en enda plastkasse.
Att det ska vara så svårt.