Inte ens Stålmannen kan rädda filmen

Är det dags att bli orolig för superhjältarna? Batman hade varit dömd, död och begraven om det inte vore för polischef Gordon. Åskguden Thor, Hulken och deras polare i super-superhjältegruppen Avengers klarar sig inte heller utan statsmakternas hjälp och hade inte ens känt varandra om det inte vore för Pentagons S.H.I.E.L.D-initiativ. Mönstret upprepar sig när Stålmannen, mest super av alla superhjältar, gör comeback på vita duken.

Mannen med de röda lackstövlarna visar sig vara helt beroende av det amerikanska flygvapnet i sina försök att rädda jorden från en invasion av överlevare från planeten Krypton.

I världen efter den 11 september har Hollywood övergivit Rambo-hjältar som ensamma representerar USA:s kamp mot kommunister och terrorister. Nu är det samarbete som gäller och på ett paradoxalt sätt är det är först sedan Stålmannen blivit övertygad om överlägsenheten i de starkt individualistiska värderingar som omhuldas av kollektivet USA som han bestämmer sig för att det är bättre att han utplånar sin egen utomjordiska ras än att de förvandlar jorden till ett nytt Krypton.

Här ställs superhjälten inför ett moraliskt dilemma som är intressant på riktigt, eller som hade varit det om regissören Zack Snyder inte slarvat bort vad som faktiskt är kärnan i berättelsen. I stället för att gräva i Stålmannens problem dränker han det i specialeffekter, mastig stråkmusik och tårmilda återblickar på Clark Kents barndom. Den kapprustning som lade sin skugga över forna tiders actionhjältar har flyttat från Kreml och Pentagon till de digitala filmverkstäderna.

Snyders huvudsakliga mål med "Man of steel" verkar vara att visa att det går att krascha fler datoranimerade bilar, välta fler animerade skyskrapor och animera ännu maffigare monster än de som Thor och Hulken omgavs av i "Avengers".

Det lyckas han med, men vad gäller skådespeleri och manus är "Man of steel" en katastrof av sådana proportioner att inte ens Stålmannen kan rädda filmen.