Den för några år sedan så populära Bridget-Jones-genren, där författare som Helen Fielding och Marian Keyes skildrat kvinnors - tjejers - villkor och vänskap faller mig i tankarna under läsningen av Maria Adolfssons debutroman med den klassiskt klingande titeln "...alla för en".
Boken handlar om tre unga kvinnor, Robin, Astrid och Mira, som hållit ihop sedan gymnasietiden, och som blir fyra när Astrids lillasyster Kajsa flyttar in i deras stora lägenhet på Brännkyrkogatan i Stockholm. Kärleksbekymmer har de förstås allihop. Men Kajsa hamnar snart i allvarligt trubbel när hon hamnar i klorna på "nationalmonumentet" Rikard Uggla; en f d golfspelare, numera tv-kändis, som, förstår man snart, är en riktigt ful fisk. Vännerna rycker ut. Men hur långt är de beredda att gå för att hjälpa - eller hämnas?
"...alla för en" är en lättsamt hållen berättelse om en grupp kvinnor som alla i varierande grad blivit offer för mäns våld och svek, och som en dag beslutar sig för att inte förbli offer längre. Det feministiska perspektivet är tydligt, och skildringen av Kajsas förhållande med medieikonen Rikard är ett klassiskt exempel på hur en patologiskt svartsjuks mans kontrollbehov växer över alla bräddar och med såväl fysiskt som psykiskt våld bryter ner en kvinna till grunden - och får henne att tro att allt är hennes eget fel.
Just i denna tydlighet ligger dock även en del av bokens brister. Den är en grund och botten en inte oäven historia, lättläst, bitvis riktigt spännande. Men de goda gestalterna är väldigt, väldigt goda, och de onda är väldigt, väldigt onda. Berättandet, särskilt dialogerna, präglas av en ganska krystad "oss tjejer emellan"-jargong och kantrar ibland mot det melodramatiska, och slutet, med mystiska ledtrådar i gömda brev får mig snarare att tänka på Enid Blytons gamla Femböcker - frid över deras minne - än Fielding och Keyes.
Mera djup och nyanser i personskildringarna önskas alltså, och mindre jargong.