Är det kanske något lurt med själva ordet kärlek? Den tycks så svårfångad, denna den mest allvarsamma av lekar. Paradoxerna och motsägelserna förhind-rar dess fastlåsning. Varje kärlekshistoria är unik, men ändå bara en upprepning av tusen och åter tusen tidigare. Vilket par har inte förundrats över hur ödet styrde just deras steg just dit, just den dagen ...
Och vem har inte frågat sig hur den älskade kan känna något för just mig - i jämförelse är jag väl inget. Handlar det inte ofta om ett uppenbart självbedrägeri: all skönhet, allt vackert den älskande ser är väl inte annat än ett uttryck för kraften i vår inbillningsförmåga?
Mycket kunde tas för rent gyckelspel, bara alltför lätt att sticka hål på. Men det är inte alls Alain de Bottons avsikt när han med allehanda filosofer till sin hjälp försöker analysera och förstå något av sitt outtömliga ämne.
Han väver samman det filosofiska och teoretiska med en historia mellan ett berättarjag och en kvinna vid namn Chloé. (Boken är en omarbetad version av hans "Chloé och kärleken", på svenska 1994.) Vi följer paret från förälskelsen till kraschen och det definitiva slutet. Faktiskt ända till den försmådde älskarens något valhänta självmordsförsök - han tar fel på tabletter och vräker i sig C-vitamin.
Ett problem med det fiktiva inslaget är att det blir för uppenbart att författaren till varje pris vill få med varje fas av relationen, till slut också helt förutsägbart en ny förälskelse så att allt kan börja om. Eftersom hela förloppet dessutom är ganska kort blir resultatet en historia som känns lite trist tillrättalagd.
Värdet ligger i stället i de filosofiska reflektioner som ledsagar oss genom berättelsen. Frågorna är sannerligen inte nya, och knappast heller svaren. Men det är intelligent och känsligt skrivet.