Bibliotekarien och författaren Christer Hermansson har samlat debattartiklar, krönikor och notiser från sitt yrkesverksamma liv. Det blir en sorts självbiografi, ett yrkesliv fångat i kalejdoskopiska skärvor.
Rakt genom alla texter finns en ironisk underton, som gisslar allt detta som ska göra biblioteken till något annat än det de borde vara, en plats där man kan låna böcker och få vägledning till god litteratur av en kunnig personal. Men i bland är inte Hermansson särskilt tydlig. Det är många utvikningar och han har en förmåga att själv hamna i fokus i sina betraktelser.
Inte utan självironi visserligen, men det blir en aning för mycket. Kanske är boken avsedd främst för bibliotekarier och kanske går en rad interna skämt en utomstående förbi?
I de avslutande fyra - fem krönikorna och debattartiklarna skärper han sig.
Där är han tydlig med sitt budskap; att biblioteken ska sätta böckerna främst och inte ägna sig åt att locka fler besökare med dvd-filmer och skräplitteratur. Biblioteken ska inte se ut som ett varuhus.
Men vad säger Staël von Holstein om det?