Intressant om Årstafruns liv

Lars Widding skrev om henne på 1960-talet, men sedan dess har märkvärdigt lite skrivits om Märta Helena Reenstierna, Årstafrun kallad. Ändå efterlämnade hon när hon dog 1841, 87 år gammal, något närmast unikt: femtio års noggrant dokumenterande av stort och smått i livet på Årsta gård söder om Stockholm, en rad dagböcker som är som en 200 år gammal tidskapsel.

En liten del av dagböckerna har publicerats. Men när historikern Kristina Ekero Eriksson nu använt hela materialet - i maskinskrivet skick hela 5 000 A4-sidor - som underlag för en biografi, är det faktiskt första gången så sker.

Det rika källmaterialet har naturligtvis nödvändiggjort hård gallring. En begränsande faktor under skrivandet måste också den lite paradoxala ensidigheten ha varit. Ekero Eriksson har valt att fokusera på Märta Helenas förhållande till sina närmaste, men ingen enda av deras röster finns bevarade för eftervärlden. Allt ses genom Årstafruns egna ögon.

Vem var hon då, adelsflickan från Småland som flyttade in på Årsta som 21-åring 1775, som nybliven hustru till en dubbelt så gammal ryttmästare? Mycket i hennes liv kom att bli tragik, men hon framstår ändå inte som en tragisk människa, utom på ålderdomen när ensamhet och bitterhet tog över.

Märta Helena födde åtta barn, men fick begrava dem alla, och bara en, sonen Hans Abraham, levde till vuxen ålder. Han var dessutom något av ett rötägg som både stal, spelade, söp, kurtiserade pigorna och orsakade sina föräldrar mycken smärta.

Prövningarna till trots var Märta Helena en effektiv och praktisk kvinna med järnkoll på allt som hände på gården. Dagboken vittnar om humor, men också sarkasm och hätskhet som när hon utbreder sig om försupna drängar och "liderliga löphoror" till pigor.

Hon älskade sällskapsliv, utflykter och spektakel, även mera makabra sådana, som att bese offentliga avrättningar. Kanske var detta ett sätt för henne att fly sina sorger, de som ändå till sist hann ikapp henne.  

"Ack! Vad jag ägt och förlorat! Allt!" skrev Årstafrun på sin ålders höst. Och det hade hon verkligen. Men hon lämnade efter sig en skatt. Kristina Ekero Eriksson har förvaltat den till en intressant och dramatisk, om än kanske här och var lite romantiserande, levnadsteckning.

ANNA RUDBERG-W