Författaren och kritikern John Banville anses som en av sitt lands främsta men är inte särskilt känd i Sverige. För mig är den nyligen utkomna romanen "Havet" första kontakten med denna irländare. Men inte den sista. Det här är en historia som smakar mera, mycket mera.
I bokens upptakt återvänder den nyblivne änklingen Max till det lilla samhället Ballyless vid den irländska kusten, där han som barn tillbringade somrarna.
Hans hustru har just dött i cancer. Han är vilsen, förtvivlad, hudlös, allting går rakt in i honom och stannar där, blandas till en bitter brygd som han sköljer ner med ansenliga mängder konjak.
Nuets sorg, de flyende minnena - och det förflutna, barndomen som han återupplever i pensionatet Cederhuset med dess sextiotalsatmosfär och den en gång en smula förnäma värdinnan miss V.
Tusen trådar sträcker sig efter honom, från den sommar när han var elva år och lärde känna den egendomliga familjen Grace: mor, far, guvernanten Rose, och tvillingarna Myles och Chloe som omväxlande drog in och stötte bort honom ur sin egen privata sfär.
Först blir Max förälskad i mrs Grace, sedan i Chloe. Förpubertetens blandning av på en gång oskuld och en trevande, stark men ännu hjälplös erotisk laddning, det disiga ljuset över barndomens landskap, dess hemliga tecken; allt blir samtidigt både drömskt och fullkomligt närvarande. Bildspråket är exakt, avvägt. Senhöstkvällens ljus är just kopparfärgat, luften en tidig morgon "svart, glänsande"; ja, just så är det.
En självlärd träsnidare fick en gång frågan hur han kunde skapa så vackra och levande hästar ur enkla trästycken. "Det är lätt", svarade han. "Jag bara tar bort allting som inte är hästen." När jag läser den här boken slår det mig att just så, som skulptören med sin kniv, har John Banville arbetat med sitt språk när han format miljöer och gestalter. Han har bara tagit bort allting som inte är berättelsen.
Så enkelt, så svårt. Så mästerligt.