Tänk en författare som kräver att aldrig tvingas bli intervjuad eller jagas upp i tv-soffor, som förbjuder porträttbilder och illustrationer på bokomslaget, som bannlyser varje form av information om sig själv och bokens innehåll.
En sådan författare vore en sann bokförlagsmardröm på 2000-talet.
KravlistaLikväl finns åtminstone en så otidstypisk, uppiggande marknadsföringskatastrofal författare: JD Salinger.
Vilket bokförlaget Bakhåll upptäckte när de ville nyöversätta Salingers första novellsamling, "Nio noveller" från 1953, tidigare utgiven på svenska 1963 under titeln "Till Esmé - kärleksfullt och solkigt".
Genom sin agent framförde Salinger en icke-förhandlingsbar kravlista. Ingen information överhuvudtaget om författaren, hans liv eller litterära gärning. Ingen porträttbild. Inga för- eller efterord.
Krav som Bakhåll uppfyller, med nöje, när nu "Nio noveller" utkommer i Mats Zetterberg fina, lätta, tonsäkra nyöversättning. Flera bra, några svagare, vissa rent mästerliga noveller, som den berömda "Bananfisken hugger idag" och "Teddy", om den överintelligenta, lillgamla pojken som hellre mediterar än leker med jämnåriga.
Jazzig stilVad som gör Salinger så oemotståndlig är den så flyhänta, jazziga stilen. Han fångar världen på gränsen mellan blivande och varande, är alltid lojal sina första, omedelbara intryck, mot barnet inom sig.
Salinger gestaltar, förebådar rentav, 1900-talets kanske största, mänskliga innovation: tonåringen. Rebellen inom oss som vi med stigande ålder sätter på plats men som då och då skriker och fäktar, om så bara i våra mardrömmar.
Den rebell som emellanåt blir kräksjuk av 2000-talets ogenerat genomkommersiella bokmarknadsföring.
ÖRJAN ABRAHAMSSON