Jim Carrey spelar en man som säger nej till allting. Så går han på ett seminarium som går ut på att man ska säga ja till allting. Efter det börjar han säga ja till allting. Sedan är filmen slut.
"Yes man" ska väl föreställa en hederlig Hollywoodkomedi som de gjordes på den gamla goda tiden, före Borat- och Judd Apatow-generationerna, men tyvärr känns den bara gammal, inte god. Som en filmidé som legat och prasslat i en byrålåda, längst ner på en producents att-göra-lista eller i någons bakhuvud sedan 1992.
Skämten är tama och historien så blek att den nästan är genomskinlig. Jim Carreys manér är bara just det - manér.
Dessutom är han klart mer intressant i filmens början, när han är nejmannen.
Bästa kompisen ringer och vill dra ut honom på galej. Han trycker bara bort samtalet, gång på gång. Det är jobbigt att ha roligt. I stället hyr han ett par dåliga filmer och lägger sig i soffan. Igenkänningskomedi, någon? (TT Spektra)
Erik Helmerson