Jan-Erik Pettersson: Stieg Larsson - Journalisten, idealisten, författaren, en politisk biografi

Astrid Lindgren och Henning Mankell har visserligen sålt fler böcker, men framgångssagan Stieg Larsson saknar ändå motstycke. Definitivt i Sverige, men också i världen.

Ofattbara 26 miljoner sålda böcker på bara fem år, översatta till 44 språk. Författaren död redan innan första boken gick i tryck.

Böckerna hyllas också av så kallat seriösa kritiker världen över. Härom månaden fick Millenniumtrilogin en extremt lovsjungande recension i New York Times. Låt vara att recensenten stördes av Kalle Blomkvists kaffemani och förundrades över böckernas ack så lättsinniga svenska synd. Efter att under en vecka läst hela trilogin för andra gången: visst, superligget Blomkvist ställer självaste machokungen James Bond i skuggan.

Intresset för författaren bakom Millenniumsagan är enormt, men de faktiska, skrivna resultaten magra. En sak tycks ha etablerats som sanning: Stieg Larsson var en ganska tafflig, men extremt påläst journalist med encyklopediska kunskapar om högerrörelser.

Vem var Stieg Larsson? Kurdo Baksis biografi om författaren gav inte direkt några svar, även om Baksi tecknade ett fint självporträtt.

Nu en ny bok av Larssons tidigare förläggare Jan-Erik Pettersson med undertiteln "En politisk biografi".

Så den som törstar efter snask och snusk får törsta förgäves. För det är verkligen en politisk biografi som tecknar Larsson mot en mycket tydlig politisk fond.

Uppväxt i Norrland med två engagerade socialdemokrater som föräldrar och en djupt beundrad kommunist till morfar, blev Stieg Larsson redan på 60-talet politisk engagerad. Men han tog, givetvis, avstånd från familjetraditionen - blev trotskist. Och odlade samtidigt sin passion för science fiction; han skrev rentav science fictionnoveller på 70-talet. I övrigt var Larsson en stor deckarfantast. Favoritförfattare? Elizabeth George och Sara Paretsky.

Problemet med Petterssons biografi är att Stieg Larsson i långa stycken är helt frånvarande. Inledningsvis bygger skildringen på möten med Stieg Larssons familj, men de försvinner snart ur handlingen. Noterbart är att Larssons livslånga kärlek och sambo Eva Gabrielsson inte återfinns med ett enda pratminus; hon har uppenbarligen inte velat medverka i denna bok heller.

Boken är också ganska jämntjockt skriven, inte särskilt medryckande. Mycket fakta, lite liv. Likväl är den intressant, bitvis högintressant, när Pettersson tecknar dels den svenska vänstern, dels den svenska extremhögern som Larsson satte under lupp.

Sammantaget ger skildringen en tankeväckande bild av Sverige under andra delen av 1900-talet. Och förståelse för Millenniumböckernas moraliska botten

Betydligt tristare är bokens avslutningskapitel om den svenska deckarens historia. Den lämnar en hel del övrigt att önska.

Vi lär få vänta ytterligare på den första riktiga Stieg Larssonbiografin. Fast jag är inte helt säker på att jag vill läsa den. Millenniumtrilogins unika tjusning är ju inte superjournalisten Kalle Blomkvist utan sagans förunderliga Pippi Salander. Och sagogestalter - vill man verkligen få dem förklarade?