Tre fattiga, faderslösa fiskarpojkar från en ö utanför Bergen får stipendier som gör att de kan utbilda sig till ingenjörer vid Tysklands bästa lärosäte. Som motprestation förväntas de efter avslutad utbildning återvända till Norge för att delta i järnvägsbygget mellan Bergen och Oslo. Det är upptakten till Jan Guillous mäktiga och redan flitigt omskrivna roman "Brobyggarna" - första delen i en planerad serie om 1900-talet.
Kärlekens outgrundliga förvecklingar gör att de tre bröderna, Lauritz, Oscar och Sverre, splittras. Sverre hamnar i London där han kan leva ut sin förbjudna sexualitet. Oscar flyr till Tyska Östafrika och skrapar ihop en ansenlig förmögenhet på handel med elfenben. Endast Lauritz återvänder till hemlandet och gör sin plikt för fosterlandet.
Jan Guillou behärskar utan tvekan konsten att skapa en intrig som fångar läsarens uppmärksamhet. För den som fascineras av hur man på bästa sätt tar livet av människoätande lejon eller på lämpligaste sätt fäller en elefant är "Brobyggarna" en stor läsupplevelse. Inte heller den som vill läsa om ingenjörsmässiga bedrifter, kappseglingar med tyska kejsare eller het romantik över klassgränser torde bli besviken.
Efter närmare 600 sidor börjar dock åtminstone undertecknad att bli aningen trött på Lauritz. Denne man, som tycks gjuten i ett stycke prima betong, har begåvats med så många goda egenskaper att man till sist baxnar. Inte nog med att han är en jävel på att bygga järnväg. Han vet det mesta om vin och kan konversera lika obehindrat med tyska adelsmän som med råbarkade rallare. Därtill är han en mästerlig tävlingscyklist och seglare och hyser förvånansvärt moderna politiska åsikter. Lauritz är kort sagt en fullständigt perfekt människa. Och, tyvärr, tråkig.
Betydligt intressantare är Oscar. Han är förvisso nästan lika enastående som sin bror. Men under romanens gång förändras han under påverkan av historiens våldsamma tryck. Oscar, som aningslöst njuter kolonialismens frukter, strider motvilligt på tyskarnas sida i första världskriget - och det med den utmärkta föresatsen att inte döda en enda människa. När romanen är slut har han, som den prickskytt han är, eliminerat 163 engelska och sydafrikanska officerare. Sådana upplevelser utvecklar en romankaraktär och gör den intressant.
Om den tredje brodern Sverre får vi inte veta så mycket. Jag ser dock redan fram emot att läsa om hans liv i London när den andra delen i romansviten "Det stora århundradet" utkommer. Jan Guillou har något stort på gång.