Jan Guillou: Mellan rött och svart

Jan Guillou kan konsten att få till en romanintrig som fångar läsarens intresse. Det bevisar han ännu en gång med den nya romanen ”Mellan rött och svart” – den tredje delen i den ambitiösa sviten ”Brobyggarna”.

Boken börjar i Saltsjöbaden 1918 och slutar i Stockholm 1939 och däremellan har vi tillbringat åtskillig tid i Berlin.

Den växande släkten Lauritzen, med de i alla avseenden förträffliga bröderna Lauritz, Oscar och Sverre i spetsen, lyckas navigera i det sociala, ekonomiska och politiska kaos som uppstår i Europa efter första världskriget, ett kaos som banar väg för nazisterna.

Som vanligt låter författaren sina romanhjältar, och de är verkligen hjältar i ordets rätta bemärkelse, konfronteras med tidens strömningar och personligheter. Här vimlar det av verkliga personer som funkisarkitekten Bruno Taut, nazistledaren Hermann Göring och författaren Bertolt Brecht.

Jan Guillou är väl knappast känd för att vara någon stor humorist men åtminstone jag tycker det är ganska roligt när Oscar myntar sentensen ”först kommer käket, sedan moralen”. Kompisen Bert (Brecht) får ett våldsamt skrattanfall som är nära att kväva honom och snor helt fräckt citatet.

Visst är det kul att läsa om fläckfria hjältar som besitter alla de egenskaper som alla vi vanliga dödliga bara kan drömma om. Men i längden blir det rätt tröttsamt att ta del av bröderna Lauritzens bravader. Vilken tur då att författaren äntligen för in ett riktigt rötägg i handlingen! Harald, son till Lauritz, utvecklas från en pigg pojkspoling till en fullfjädrad nazist i SS-uniform. Någonting säger mig att Harald kommer att spela en inte helt obetydlig roll i nästa del av Guillous folkbildande romanbygge.