Jan Henrik Swahn: En stalker i sitt eget liv

Att ge en bok titeln "Mitt liv som roman" hör nog till det vanskligaste man kan göra i en tid när det gått inflation i självbiografier och publicerade dagböcker. Författaren måste därför gå emot läsarens såväl förutsedda skepsis som oförutsedda förväntningar. Jag tror att Jan Henrik Swahn föresatt sig det och också lyckas.

Utan stavningsförändring à la Lucas/Lukas Moodysson bär berättaren här namnet Jan Henrik Swahn, och mycket överensstämmer med vad som objektivt kan fastslås om dennes släktbakgrund, uppväxtmiljöer (Lund, Köpenhamn, Malmö) med mera.

Urscenen han väljer härrör från treårsåldern då han för första gången viskade till sig själv "Detta är jag. Jag heter Jan Henrik och så här är jag, så här tänker jag, så här känner jag. Glöm det aldrig!"

Enligt fiktionen som blir verklighet - fast det kanske också är fiktion - har trettio års dagboksskrivande gått upp i rök, källmaterial för framtida bruk. Det opålitliga minnet "klickar igång" där eller då, men oftare konstateras lakuner: "Jag har inget minne av det." Vilket inte hindrar honom att räkna upp alla Stockholmskrogar han frekventerat och med vilka. Läses med fördel som en ironisk blinkning till memoargenrens alla name-droppare!

Förutom författaren (eller hans alter ego) som unghund möter läsaren flera romanpersoner från Swahns tidigare böcker, jämte verkliga människor som poeten Elsa Grave, författaren Urban Torhamn, Hans på det stora förlaget samt vännerna Ulf och Steve.

"Mitt liv är människor som lever udda liv och spårvagnar, bussar, tåg som tar mig med ut i världen", deklarerade Swahn i "Vandrarna" (2001). Utan att beskyllas för att skapa sig en mytologi kan han kallas en vandrare som söker sin flock. Jobbar på att skaffa sig ett liv, studerar och reser, överlåter åt slumpen och vänsterhanden att fixa brödföda och tak över huvudet, försummar att på allvar ta itu med förhållandet till kvinnan H.

Förvisso är detta ett egotripp-projekt i ett tämligen brokigt och definitivt läsvärt författarskap (detta är elfte boken). Men Jan Henrik Swahn har för mycket av den goda varan självironisk humor för att framstå som särskilt självuppfylld. Mot slutet blir han allt mer självutgivande.

"Så där vandrade jag min väg genom livet, lättstött, överkänslig och fin i kanten. Men om jag fick höra att jag inte dög, blev satt i skamvrån eller hånades, då dröjde det inte länge förrän jag tiggde och bad om förlåtelse."

"Mitt liv som roman" är en stilsäker och sympatisk bok - emellanåt rolig på meta-vis - i sällskap med en vagabond och hans koffert i ett fjärran 80-tal då en fattig ung författare ändå kunde hoppas på utgivning, stipendier och feta uppdrag från storstadspressen.

Ett liv kan sammanfattas i en artikel på 4 600-tecken eller komprimeras till ett sms (exempel ges på bådadera). När Jan Henrik Swahn agerar stalker i sitt eget liv blir det 290 sidor och är bara framme vid 90-talets början. Blir det en fortsättning? Jag är inte säker på det men skulle gärna läsa den.

GUN ZANTON-ERICSSON