Jan Kjærstad:
Kungen av Europa
Översättning: Inge Knutsson
Atlantis
För den som har sett det teveprogram där Jan Kjærstad ritade kurvor och logaritmer över sitt skrivande blir "Kungen av Europa" onekligen en upplevelse. Det var någonting med olika tidsplan som skull korsas, upprepas och sammanstråla. En massa cirklar, linjer och kors där huvudpersonens liv skulle skrivas in med såväl nutid som barndom.
Med en taktfast ljudmatta av 60- och 70-talets allra mest typiska hits skapas en smältdegel över it-boomens sista dödsryckningar, litterärt bohemiska miljöer, hårt marknadsanpassad nutid och en uppväxt i rymdålderns skugga. Led Zeppelin. Abba. Beatles. På var och varannan sida strös några textrader in.
Berättaren Alf I. Weber som framgångsrikt drivit en Internetportal, skrivit en nedgjord bok om norrskensforskaren Kristian Birkeland, hamnar vid millenniumskiftet uppe på ett fjäll där han får en reminiscens av vad hans liv ditintill har varit. Portal också som i portalupplevelse. I sin ungdom belägrade han studentskor i den helt lakansbeklädda lägenheten vid Uranienborg så till den grad att "Cunnilingus" kunde misstas som ett verk av en fransk filosof. Trots det känner han sig ändå tämligen misslyckad på det området.
Vid klockslaget noll-noll, som kanske betyder den totala digitala kollapsen, börjar också hans eget liv om. Han bestämmer sig för att söka upp en tidigare påbörjad men aldrig fullbordad kärlek, Anna Fleischer, i London. Mycket mer än så behövs inte av handling för att spåren ska börja lägga sig i snön uppe på fjället; som på ett vitt, blankt papper korsar sig orden in mot fiktionens tomma mörka rum och ut i världens brutalt mänskliga ekonomism.
Jan Kjærstad är inte en författare som skriver böcker. Han ritar romaner. Som en arkitekt. Eller som en kompositör. Och då verkar också det mesta bli möjligt.
Ambitionerna är gigantiska. Trots det omfångsrika materialet som spänner över ett helt liv hemfaller de nästan femhundra sidorna aldrig till något berättartekniskt tröskverkande. Vore det inte för den fullt utvecklade litterära estetiken som inte tillåter något trött handlingsrefererande, tryggt lunkande realistiska scener skulle "Kungen av Europa" annars ha kunnat blivit mer av ofarligt nostalgisk skildring av tidsrekvisita och mindre romandekonstruktion. Men kanske inte riktigt lika spännande.
En viss tendens till show-off och tankemässigt briljerande finns. Det är bara att pricka av det litterära, idémässiga tankegodset där Spinoza spelar en central roll. Det kan också lite ställa sig i vägen för mötet, antecipationen, desperationen i texten. För Alf I. Weber är en riktig romantisk desperado vars maniskt-mörka läggning finner ett fullt uttryck i textens alla språkliga och tankemässiga krumbukter; förläst, melagolomanisk, kärlekstörstande med en lust till omöjliga uppdrag som få andra ser värdet i.
Så blir han till slut själv även ett av de projekten när han metaforiskt tar död på sig själv, bara för att kunna återuppstå än en gång som en sann fiktionsskapare. Det verkar vara få andra författare som orkar gå i land med sådana här samtidsromaner med totalanspråk.
Maria Tellander