En dykare gör en grotesk upptäckt i en vattenfylld gruva i Dalarna. En mystisk och vacker italienska uppenbarar sig hemma hos dykaren kort därefter. En svensk historiker med djupa släkttrauman och ett starkt begär efter narkotikaklassade läkemedel avlöser italienskan.
Några intressanta diskussioner om upptäckten blir det dock aldrig, för dykaren är död. Han har blivit mördad. Vad var det egentligen han hittade, och var är fyndet nu?
Född i LinköpingLinköpingssonen och tv-journalisten Jan Wallentin tar i sin debutroman med sig läsaren på ett äventyr i en slags svensk variant av Da Vincikoden. Strindbergs stjärna är en klassisk men samtidigt modern äventyrsberättelse med en pillerknaprande och jiddishciterande historiker som huvudperson.
Intrigmässigt har Wallentin fått till en smart och snygg blandning av historiska fakta och egna fantasier. Allt är dessutom, i någon mån, förankrat i spännande delar av den svenska eller åtminstone nordeuropeiska historieskrivningen.
Språket är plattStrindbergs stjärna är tänkt som en gammal hederlig äventyrsberättelse. Lite vuxnare underhållning än Dan Browns pojkboksraffel, men ett äventyr utan större pretentioner. Att språket kan vara lite platt och att personporträtten ibland är så tunna att de blir genomskinliga förvånar nog inga vana läsare i den här genren. Det viktigaste, och det man ser fram emot, i en sådan här berättelse är framför allt drivet och den ständiga spänningen. Här har Wallentin en hel del kvar att lära.
Kanske borde man hötta lite åt förlaget. Där blev de säkert så till sig när de insåg vilken potential den här berättelsen har att de glömde bort att det fanns mycket kvar att putsa på. När sedan boken (långt innan den nu faktiskt kommer ut) blev en försäljningsmässig dundersuccé, med rättigheter sålda till 16 länder, ja - då var det nog redan försent.
MARIA NEIJ