Unga kvinnor fyllda av rädsla, hat och hämndlystnad, som tror att lösningen på mäns våld mot kvinnor är kvinnors våld mot män. Är det det som är den radikala feminismen av i dag?
Ja, åtminstone i Katerina Janouchs nya roman sjuder det av vrede mot männen, som, med få undantag, framställs som (o)djur medan kvinnorna är - inte passiva, men dock - offer.
Det här är Janouchs andra bok om barnmorskan Cecilia Lund. Medan Cecilia och maken John har inlett en smärtsam skilsmässa efter Johns otrohet, sluter sig systerdottern Alexandra och hennes väninnor samman i ett "systerskap" för att bokstavligen slå tillbaka mot männen sedan en av dem attackerats och en våldtäktsman härjar i parkerna. Och allt läggs ut på nätet. "Du fattar inte vad många som har sett klippet på Youtube redan! Helt sjukt Sjukt bra, alltså. Nu jävlar ska vi rocka världen, vackraste syster." säger Alexandra.
Jaha.
Förutom våldet mot kvinnor i samhället skriver Janouch om relationer och känslor, kärlek, svek, svartsjuka och rädsla. Cecilia brottas med evigt kvinnliga frågor; barnens krav, omgivningens förväntningar, det svåra i att höra och följa sin egen röst.
Men Janouchs bild av verkligheten målas med ganska grova drag och bjärta färger. Två saker vill jag lyfta fram; dels skildringen av Cecilias arbete på förlossningsavdelningen, som är initierad och levande. Dels den av Cecilias och Johns hus, som när det ska ut på marknaden måste "stylas" och piffas till av främmande människor. Här löper själva hemmets och Cecilias egen situation samman och blir rörande: kvinnan och hemmet, ingen duger som de är, med skavanker och brister.
Boken som helhet berör däremot förvånansvärt lite