Elfriede Jelinek:
Älskarinnorna
Översättning: Aimée Delblanc
Brombergs Nobelklassiker
Brigitte och Paula, Paula och Brigitte med sina tilltänkta män Heinz och Erich, Erich och Heinz. Det är i grova drag karaktärerna i "Älskarinnorna" som gestaltas med meningar utan versaler, bara gemener, i en skarpt utmejslad rapportstil.
Alla har sina tilldelade roller; föräldrar, barn, arbetare, tjänstemän, prostituerade, att försöka spränga dem tycks lönlöst i Jelineks hårt segregerade roman. Kittet är av betong. Jelinek skriver fram deras kamp som såväl klass- som könsbaserad och är befriande oförsonlig mot kvinnorna själva som de största förtryckarna.
Det är plågsamt att läsa Jelinek för att hon är så genomskådande. Allt dras till en så definitiv gräns genom överdrifter, förlöjliganden och skarpa, vrånga gester som fångar in spelets alla skeva mekanismer. Det går nog utan vidare att dra in Karl Marx i analysen av sömmerskorna som på fabriken syr bh-hållare. Huvudredaktör Horace Engdahl som skrivit förordet drar paralleller till "Sex and the City" och det känns ju mer modernt. Eller rättare sagt det stora, svarta hål innan, där kvinnor i bästa fall kunde hoppas på ett giftermål: enda vägen ut ur ett mänskligt fiasko.
Kvinnolivet är hos Jelinek en vacker eller ren reproduktionsbehållare. Manslivet en arbetande kropp. Tillsammans föder de fram en liten kull att uppvisa som statusmarkörer.
Jelinek använder som alltid underlivet som slagplats för sin skarpa samhällanalys; äcklet, fåfängan, begäret och den resignerade apatin när kroppen snabbt förbrukas som en fabriksvara bland andra i ekonomin. Att hon använder sig av klichéer från reklam, media, kärleks- och hembygdsromaner är ju inget nytt, eller var det nog det när boken kom ut 1975. Att hon är så oförsonlig är inte heller nytt.
Hon tar fram cynikern i läsaren, den som helst skulle vilja skjuta iväg sig själv till en annan planet. Paradoxalt nog också förlösaren: "finns det en vilja, finns det en väg" även om det kanske ska tolkas just så ironiskt.