Hens släkt är brokig, och tröstar snällt. Pammor och mappor, parvelpysor och storebröstrar. Alla tycker de att Kivi ska sova, för säkert kan de inget lova.
Så hen somnar - och vaknar till ett märkligt möte:
? där, framför henom, på rangliga ben,
med mögelgul päls spridd över huden,
mer skabbig och skorvigt skallig än luden,
smackar och smaskar ett hiskeligt djur,
stort som en tjur, i familjens tambur.
En monsterhund (en hen, även den?). Så olik Kivis invanda (sic!) föreställning om en hund, att hen, efter flera domesticeringsförsök och trots att det frifräsiga djuret rymmer och jagas av polisen, överger sin stinkande vän.
Sen somnar hen, igen. Sover tills morgonen kommer - med födelsedagshurra och present ?!
Kivi är i mina ögon i första hand Kivi. En trygg liten människa med pragmatisk utblick. Befryndad i såväl text som bild med andra, könsmässigt obestämbara, barnboksfigurer, och skräckblandat förtjust i det äckelläskiga.
Kivi är också huvudperson i första barnboken med hen: författaren Jesper Lundqvists och illustratören Bettina Johanssons (bosatt i Ödeshög) spralliga Kivi & Monsterhunden.
Tanken är att utmana språkligt inbyggda genusfällor och, enligt Marie Tomicic, lärare och forskare från Linköping på Olika förlag, se hen som ett komplement till hon eller han, och som ytterligare en möjlighet att låta oss vara individer snarare än kön.
Reaktionerna lät inte vänta på sig, och har knappast avtagit. Hen provocerar - och hen attraherar.
Är hen ett bra sätt att undvika könsbestämning? Användbart, inte minst i de fall när könet är irrelevant, i informationstexter och liknande?
Ja, anser många och hänvisar till forskning som visar att texter med hen fungerar mest neutralt för läsaren.
Samtidigt som ordet fortsätter att framkalla såväl balanserade som ilskna känslor:
Barnen blir förvirrade. Ordet är svårt att hantera rent språkligt/grammatiskt. Förespråkarna för hen är delaktiga i en allomfattande genuskonspiration - och mer därtill, om man ska tro vissa högljudda nättyckare.
Hen - så löjligt! Ironiserar flera och roas av likheten med engelskans hen (höna).
Medan andra tilltalas och hyllar hen som en kreativ, kompletterande och inkluderande möjlighet.
Språkvården rekommenderar, än så länge, ordet den, i de fall man inte kan använda andra pronomen. Men hur ser hens framtid ut? (Eller heter det henoms?)
I poeten Åsa Maria Krafts nya bok Självpornografi Akt 1 utforskas ordets mer relationella aspekter, i en kärlekshistoria mellan hen och hen. Och om några veckor kommer ännu en barnbok på samma tema, Känn med hen av Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlquist. En berättelse om familjen h, bestående av hun, hin, hån, hyn och hen ?
I skönlitteraturen är inget omöjligt.
Tack och lov!