JMG Le Clézios mor var på urpremiären av Maurice Ravels "Boléro" och det förändrade hennes liv. Sonen berättar om konserten på sista sidan i sin senaste bok "Hungerns visa".
"Bolero är inte ett vanligt musikstycke. Det är en profetia som talar om vrede och hunger", skriver Le Clézio. "Det avslutas i våld, och tystnaden efteråt är fruktansvärd för dem som utmattade överlevt."
Orden avslöjar att han inte bara syftar på Ravels musik och "Hungerns visa" utspelas mycket riktigt mot 1900-talets stora trauman.
I berättelsens centrum finns den unga Ethel, som lånat drag av författarens mor. Handlingen löper från mellankrigstiden över andra världskriget. Skenbart har den så som titeln anger karaktär av enkel ballad, men romanen vilar också på en mer komplicerad struktur som kan påminna om den i "Boléro". Det framträder allt tydligare mot slutet, då tonen stegras och namnen på de tyska koncentrationslägren hamras in likt trumvirvlarna i Ravels musikstycke.
En viktig roll spelar också Ethels barndomsväninna Xénia. I allt det grå framstår hon som en sol, men den idealiserade vänskapen får ett slut när de träffas efter kriget, då Xénia framstår som lite elak och vulgär. Att bli vuxen innebär att lämna något bakom sig.
Porträttet på bokens hjältinna kan verka aningen lättköpt, men "Hungerns visa" är ett slags civilisationskritisk lärodikt om moral och anständighet i en tid som behärskas av vansinnet. Utan Le Clézios språkliga mästerskap hade det lätt blivit alltför pretentiöst och högtidligt. Men ingenting skrivs på näsan och som läsare får man offra en hel del bekvämlighet för att komma åt berättelsen.