Francisco Ayala: Tillvarons ironier
Översättning: Peter Landelius
Brutus Östling/Symposion
För det första har han under ett långt liv parallellverkat i två till synes oförenliga skepnader: den akademiske sociologens och den litteräre finmekanikerns.
För det andra, och mest iögonfallande, är han med stor sannolikhet världens äldste, ännu aktive författare. Han föddes 1906 och lär enligt mina sagesmän vara vid god vigör. Ayala har inte lämnat in vapnen, trots att han i mars fyllde 100.
I den spanskspråkiga världen är han berömd och belönad med de flesta priser och utmärkelser av rang. Att han blivit så konstant förbisedd av de svenska förlagen är en gåta, i synnerhet som han föreslagits för nobelpriset. Kanske har bredden legat honom i fatet?
Om den samlingsvolym som nu äntligen föreligger, "Tillvarons ironier", är det således läge att säga bättre sent än aldrig. Samtidigt blir det för mottagaren en smula märkligt att se ett helt värv, omfattande kanske hundra enskilda verk, kokas ner till 240 sidor. Hur många författarskap, om aldrig så välrenommerade och utsökta, förlänas rättvisa av en sådan komprimering, eller reduktion?
Här serveras, mer eller mindre kronologiskt, essäisten och novellisten, den intellektuelle och konstförfarne i ett urval som väl ändå får anses representativt: i samråd med den yngre hustrun, litteraturvetaren, har nämligen författaren själv svarat för det.
Oavsett genre går en erfarenhet igen: exilens. Till följd av spanska inbördeskriget kom Ayala att tillbringa åtskilliga decennier på annan kontinent (från Argentina till USA) och detta dubblerade tema återkommer även då den skönlitterärare Ayala placerar texten i norra eller mörkaste Afrika: främlingskapet och gemenskapen (längtan efter den, rädslan för den).
Människan vill jämlikhet, men tenderar i vardagspraktiken att betona skillnaden.
Jan Karlsson