BOKJohan Kling
Glasmannen
Norstedts
I nya romanen "Glasmannen" fortsätter Johan Kling sitt utforskande av ett slags samtida ensamhet, tidigare gestaltad i såväl filmen "Darling" som i debutromanen "Människor helt utan betydelse".
Den värld som huvudpersonen Felix rör sig i är det moderna Stockholm, men själv ger han ett fullständigt anakronistiskt intryck. Han har hamnat sådär hundra år fel i tiden, verkar det som. Hans tid och plats är inte en modern storstad, utan snarare hör han hemma i en roman av Hjalmar Söderberg – en av flera äldre författare som Johan Kling blinkar ivrigt till.
Felix är en flanör, men utan allt lättsamt och elegant som begreppet kan innebära. Han drar runt i staden under ett sakta men säkert växande utanförskap. Hur han har hamnat där han är framgår inte riktigt. Egna beslut fattar han knappast, utan drivs med av vad som sker.
Några hopp tänds. Han får besked att han ska ärva en stor summa pengar och köper en paletå, vilket han tänker sig ska stärka honom. Han träffar en kvinna och börjar genast fundera på giftermål. Men det hela går snart i stöpet. Lägenheten ombildas till bostadsrätt, men i motsats till grannarna lyckas inte Felix slå in på den vägen till ett ekonomiskt lyft. Tvärtom, snart är han av med sitt boende.
Det går kort sagt totalt utför.
Berättelsens perspektiv är hela tiden huvudpersonens. Hans språk och tankar förstärker därmed bilden av en malplacerad person. Eller möjligen, för att vända på det, bilden av ett samhälle som brutalt slår undan benen för vissa.
Lite kluven är jag. Språkligt är det ofta en fröjd att läsa, man ler åt såväl formuleringar som mer eller mindre uppenbara litterära referenser. Dock då med risken att denna i grunden väldigt tragiska historia blir lite för mycket av lek och stilövning.