Johan Theorin: Blodläge

Johan Theorin: Blodläge

W & W

"Många kallar Johan Theorins böcker deckare. Men för mig ligger det närmare att likna dem vid romaner."

När Correns deltagare i bokcirkeln skildes förra gången för att ta sig an den fjärde boken , Theorins nya, konstaterade Jan Sjögren detta faktum. Och visst har han rätt. Författaren till "Skumtimmen" och "Nattfåk" har näst intill funnit en egen genre, där thriller blandas med relationsdrama och psykologisk roman.

När han nu tredje gången gillt berättar om människor, natur och brott på Öland, befäster han denna stilart med säker hand.

I romanen "Blodläge" får vi följa Per Mörner, vars liv tycks krackelera med en cancersjuk dotter, en f d fru som funnit en ny stilig man och en pappa som hänsynslöst ägnat sitt liv åt porrindustrin. Där finns också Vendela Larsson, uppvuxen på ön under svåra omständigheter, anorektisk och olyckligt gift med en självupptagen psykolog.

Och naturligtvis också den för läsaren redan kände Gerlof, pensionerad skeppare och änkeman, som lämnat servicehuset för att återvända till sin stuga och där invänta livets slut.

Långsamt vävs deras liv samman i skuggan av ett ohyggligt brott, som visar sig ha djupa beröringspunkter med Pers pappa och hans tarvliga verksamhet.

I Johan Theorins berättelse finns ingen skicklig detektiv eller säregen polis. Det är istället dessa lite trasiga människor som tillsammans och var för sig nästan ofrivilligt kommer sanningen allt närmare.

Blodläge är ett stratum i den öländska kalkstensklippan av röd järnoxid. Enligt folksägen format av blodet från en strid mellan trollen och älvorna i en svunnen tid. Dessa naturväsen tycks ännu vara närvarande i valborgsmässoaftons dunkla ljus. Men vid slutet är allt människor som finns. Goda människor och onda. Inget kan vara mer gåtfullt än människan själv.

Johan Theorin har en sällsam förmåga att skildra natur och synfält sett genom ögonen på den han just berättar om. Träd, hav och det ödsliga alvaret får olika toner och nyanser antingen det är Gerlof som är betraktaren, eller Per eller Vendela som blickar ut över samma landskap. Allt skiftar i denna psykologiskt tredimensionella skildring. Johan Theorin verkligen lever med sina gestalter.

Stämningsläget är vemodigt och tidlöst. Händelser från det förgångna vävs samman med det pågående. Den framgångsrike psykologen Max är en inkräktare på ön som inte kan förstå och respektera denna sköra väv.

Så har då Johan Theorin gjort det igen. Med en berättelse så ytterst väl avvägd mellan det övernaturliga och rationella, det varma och det skrämmande, har han skrivit en storslagen roman. Bättre än så här kan det knappast bli.